Astra

Om sorg, omsorg, att söka sig genom gräs – av Elin Bengtsson

Jag gråter när jag återvänder hit, till det här utsnittet av historien. 

* 

Jag grät i en lädersoffa i en dungeon i Berlin. Runt omkring mig pulserade nattens och BDSM-klubbens alla ljud, men det enda jag hörde var ljudet av en flod. Jack, som jag tills för några timmar sedan inte kände, som jag bara flirtat med hastigt i samma dungeon två år tidigare, satt bredvid. Hen rörde inte längre vid mig. Mina naglar grävde sig in i handflatorna, Jack sa att hen aldrig tidigare sett en flicka gråta med knutna nävar. Min queera kropp, i mitt livs första rosa klänning, var omgärdad av luft. Luften pressade på från alla håll, för några timmar sedan visste jag hur man är en kropp som rör sig självständigt genom sådana här rum, i det här ögonblicket var det som om jag glömt allt. För en stund sedan lät hen sitt finger följa konturen av min biceps och sa: Det finns så många sätt att skydda en flicka på. En del gör det genom lager av fett. Andra gör sig osårbara bakom muskler, och bakom språk. 

"Hur låter en anknytning? Som en hand som lägger sig tillrätta om en handled. Som en mjuk, dov röst som lägger sig tillrätta om ett vilt liv."

Det var intensiteten som fick hen att avbryta. Det var våra blickar låsta i varandra, inga order, ingen smärta, bara lädersoffan som en farkost flytande genom mörkret. Hur låter en anknytning? Som en hand som lägger sig tillrätta om en handled. Som en mjuk, dov röst som lägger sig tillrätta om ett vilt liv. Jag trodde att jag visste det mesta om hur man navigerar i den här världen, hur man sätter ord på sina begär och gränser trots att de befinner sig i de sanka utmarkerna av det kulturellt begripliga, men när Jack plötsligt tog sin hand ifrån mig så brast en fördämning. Hen lyfte sin hand och sa: Jag kan inte göra det här. Det går för djupt. Fattar du inte att jag faller för dig? Och om tre dagar lämnar du Berlin och reser tillbaka till de där sjöarna och skogarna. Jag protesterade: Sverige är faktiskt inte bara sjöar och skogar. Hen protesterade: Alla vet att Sverige bara är sjöar och skogar.  

Det är inte geografi det handlar om. Inget annat än sårbarhetens geografi. När hens hand återvände till min kropp var det en annans hand, inte längre en Daddys hand, bara någon som försökte trösta en som inte kunde sluta gråta.  

* 

När jag några dagar senare återvände från Berlins underjord, till universitetet och min avhandling om queer temporalitet, visste jag att jag var tvungen att släppa de andra förslagen till forskningsmaterial. Jag hade tidigare varit inne på att undersöka barnfrihet, barnslighet som politisk strategi i queeraktivism och andra erfarenheter bortom heteronormativa livsmanus. Livsmanusbegreppet, myntat av queerteoretikern J. Halberstam, beskriver de skript som talar om för oss vilka ”hållplatser” som behöver passeras, och i vilken ordning och takt, för att ett liv ska uppfattas som gott och begripligt. Men eftersom jag alltid skrivit vet jag hur det låter när vissa erfarenheter kallar på skrivandet. Man kan pressa skrivandet hårt mot kroppen, men det rinner mellan fingrarna, mot den plats där ropet hördes. 

"Jag visste, efter att ha skrivit om BDSM-tematiker tidigare, att pervers sexualitet är ett ämne som ofta läses avpolitiserande, med en blick som klibbar fast vid den skrivandes kropp."

Det går att göra motstånd när någonting kräver skrivandet, och det var vad jag först försökte göra. Jag hade redan andra idéer. Dessutom visste jag, efter att ha skrivit om BDSM-tematiker tidigare, att pervers sexualitet är ett ämne som ofta läses avpolitiserande, med en blick som klibbar fast vid den skrivandes kropp. Jag var rädd att jag inte skulle stå ut med det när det inte handlade om skönlitteraturen, utan om akademin. Men mötet med Jack hade väckt något i mig, något djupt existentiellt som handlade om livet och tiden. Jag visste att jag behövde svara på ropet, på samma sätt som man ibland vet att man måste resa sig upp och gå. 

Det var egentligen inte första gången. Dynamiker som liknade min och Jacks hade funnits i mitt liv tidigare, men på ett mer språklöst vis. Som när jag dejtade butchen med sammetsblick som styrde mig mjukt med handen mellan mina skulderblad när vi rörde oss genom trånga barer. Som när min exflickvän, medan vi fortfarande var outhärdligt unga, tvingade mig att dricka tre lika outhärdligt söta näringsdrycker om dagen. Men när Jack sa: Det brukar hända strax innan trettio, en ålder då man plötsligt inser att andra tänker på en som vuxen, när de börjar insinuera att det är dags att skaffa barn och lägga band på sin vildhet, att begäret plötsligt inte längre går att skjuta undan utan istället skjuter fram i en med full kraft som en flod, gjorde hen en plats i språket åt det ordlösa i mig. Så att när jag reste hem igen, fortfarande gråtande, hade jag de första byggstenarna till en teori om sorg, omsorg, njutning, disciplin och tid. Jag var en gång en flicka i en lädersoffa som svepts med av en underjordisk flod. Den erfarenheten har varit ovärderlig för mig när jag skrivit om andras erfarenheter av Daddy/boy, Daddy/girl och angränsande dynamiker som handlar om att ta fasta på det som är sårbart, beroende och tillgivet inuti en själv. 

* 

I J. M. Rodriguez Sexual futures, queer gestures and other Latina longings (2014) beskrivs Daddy/boy- och Daddy/girl-relationer som ett sätt att tillhöra varandra. Det är ett sätt för queers att använda sig av den straighta kulturens mest laddade symbol: den idealiserade kärnfamiljen, vars band mellan dem som inkluderas upphöjs som de starkaste och mest autentiska, och antas övertrumfa alla andra relationer. Att göra det på ett sätt som inte går ut på att upprepa heteronormativa skript för vad ett meningsfullt liv ska innehålla: tvåsam kärlek, respektabel sexualitet, reproduktion. Att ta den heliggjorda familjen, som för många queers är förknippad med uteslutning eller villkorad inkludering, sorg, sår. Att uppfinna den på nytt, lokalisera queer intimitet, omsorg och njutning till dess själva kärna, pervertera den. 

"Jag söker tänder i nackskinnet. Omsorg och våld som inte upprepar kärnfamiljsinstitutionens omsorg och våld, utan bär på löftet om andra sammanhang, njutningar och friheter."

Och som P. Califia skriver i inledningen till Doing it for Daddy (1994), en samling queera erotiska texter som kretsar kring Daddy-figuren, finns det lika många skript för hur man kommer till den här typen av dynamiker som det finns ”boys” och ”girls.” Motiven till varför man ägnar sig åt lekar med icke-kronologiska åldersskillnader, makt och omsorg är skiftande, komplexa. Tyngdpunkten kan ligga vid fostran och disciplin, vid att leva ut ett sexuellt tabu, vid att leka med kontroll och manipulation av den som är ung och oskyldig. Ett av de mest framträdande motiven i de personliga berättelser som utgör mitt avhandlingsmaterial handlar om omsorg och beroende. Om att bli begärd inte trots sin sårbarhet, utan på grund av den. Att lita på att någon vill och kan hålla den. 

När jag tänker tillbaka på den där kvällen i soffan med Jack, mitt i ljudet av sex, slag och skrik, minns jag hur jag försökte sätta ord på mitt eget skript. Jag sa: Jag kommer från en familj präglad av Förintelsens tystnad, min mormor överlevde och jag har fortsatt bära hennes överlevnad, den uppgiften har inkluderat att inte visa några tecken på sårbarhet. Jag sa: Jag var mycket älskad som barn, men aldrig som ett barn. Min mor ville ha mina råd, min bekräftelse, mitt språk. Om hon någon gång behandlade mig som ett barn, försökte ta makt över mig, bemötte jag henne med en kyla som fick henne att tystna. Jag var aldrig ett bra barn åt någon, lyckades aldrig uppvisa någon övertygande barnhet. Jag vill känna att jag får vara någon annan nu, att jag kan vara någon annan också.  

Nu vet jag inte längre om något av detta är sant. Eller varför det begär som vid just detta ögonblick i historien vällde fram i fogarna på den kropp som jag försökte hålla hård och samman skulle behöva en sådan bakomliggande historia. Kanske är historien ingen annan än denna: Jag söker tänder i nackskinnet. Omsorg och våld som inte upprepar kärnfamiljsinstitutionens omsorg och våld, utan bär på löftet om andra sammanhang, njutningar och friheter.

"Jag minns hur jag knöt mina händer när det tog slut. Jag hade kunnat behålla dem knutna, bestämma mig för att aldrig försöka vara någons flicka igen. Men det drev mig åt andra hållet, åt vidöppnandets håll."

Vad jag däremot vet: Att vissa dominans- och undergivenhetsdynamiker gör något med själva tiden. Bänder den, skruvar upp den, gör så att två människor som nyligen inte kände varandra på ett ögonblick kan vara vidöppna för varandra. Stegen som definierar en förälskelseprocess pressas samman, förtätas. Det kan göra dem som erfar dessa dynamiker obegripliga för sin omgivning, eftersom de upplever något som språket inte rymmer. Ännu, flera år senare, förstår jag det som ägde rum mellan mig och Jack som en kärlekshistoria med ett smärtsamt breakup, trots att den bara varade i några timmar. Jag minns hens röst genom vattnet: Du är så öppen. Du litar så på mig. Jag minns hur jag knöt mina händer när det tog slut. Jag hade kunnat behålla dem knutna, bestämma mig för att aldrig försöka vara någons flicka igen. Men det drev mig åt andra hållet, åt vidöppnandets håll. 

* 

Nu, när jag samlat fler ord än vad jag hade då, vill jag säga något om kartan som kan veckla ut sig om man låter den. Den feministiska fenomenologen S. Ahmed beskriver i Queer phenomenology: orientations, objects, others (2006) hur vi lär oss att orientera oss i världen i enlighet med raka, straighta linjer. Ju fler som orienterar sig efter en viss stig, desto tydligare trampas stigen upp, och desto mer avvikande framstår det att gå rätt ut i den vilda vegetationen. Vi lär oss att sträcka den straighta linjen in i framtiden genom att reproducera vad vi själva har bakom oss. Vi intar vår position i kedjan, är rätt länk på rätt plats. Den omsorg och fostran vi fått som barn återbördar vi genom vår egen reproduktion. Precis som Jack sa är jag i en ålder då många i min närhet skaffar barn eller planerar för att skaffa barn. Vi förväntas alla ha ett begär till detta, en temporalitet djupt rotad i kroppen, en biologisk klocka. Men jag hör inget tickande, bara mitt eget hjärtas pickande när jag söker mig genom gräs. Det hjärtat är en kompass riktad mot queera lekar med omsorg och tillhörande, som visar att dessa värden kan ta form på långt fler sätt än de heteronormativa livsmanusen lär oss, ha andra hem än tvåsamheten och kärnfamiljen. I det vilda gräset finns de som vill och kan ta mig i nackskinnet, bära mig. Inte tillbaka till den raka stigen, utan längre, djupare in.  

Elin Bengtsson, f. 1987 och bosatt i Stockholm, är författare och arbetar just nu med en genusvetenskaplig doktorsavhandling. Hennes senaste roman Rosenregimen utkom 2018. Tidigare böcker är Ormbunkslandet (2016), nominerad till Augustpriset och Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris, och Mellan vinter och himmel (2013). 

by Astra