Month: september 2018

Det här är en lite annorlunda historia om hur samtycke förvandlas till trakasseri.

En kollega och jag påbörjade ett fysiskt förhållande efter att ha jobbat ihop i ett år. Detta fortgick i cirka ett år innan det tog slut på grund av att han hittade en flickvän. Jag insåg plötsligt att jag varit mera emotionellt engagerad än han. Enligt honom “var det bara sex”. Det gjorde ont en tid, men jag lyckades komma över saken och fortsätta jobba på samma arbetsplats.

Efter ungefär ett halvt år började jag få meddelanden på messenger som var extremt rakt på sak. Det var “har du lust att knulla idag?” eller bilder på hans könsorgan i full beredskap. Några gånger försökte jag ignorera meddelandena, men han fortsatte att kontakta mig. Då jag skrev tillbaka att jag inte vill börja med det här spelet igen, eggade det bara upp honom och han skickade flera meddelanden och flera bilder.

Det var ett tufft år för mig att jobba på samma ställe som han. Under det året mådde jag fruktansvärt dåligt, gick ner massvis i vikt och fick diagnosen depression av arbetsplatsläkaren. Detta är tre år sedan och jag kämpar fortfarande med mig själv, mina känslor och mina tankar.

I nästan två år till kämpade jag med denna person – ett år till på samma arbetsplats och sedan lämnade jag, inte han, det gemensamma jobbet, men meddelandena och bilderna fortsatte trots att vi inte mera jobbade ihop. Hela tiden bodde han ihop med sin flickvän.

Ibland var jag emotionellt så nere att jag, på något vridet sätt, tyckte att det var trevligt att få uppmärksamhet, om sedan bara på det här sättet. Ibland undrade jag ifall jag inte varit tillräckligt tydlig i mitt motstånd – kanske jag inte sade till tillräckligt hårt? Kanske var det ändå mitt eget fel då jag inte var tillräckligt tydlig?

Äntligen, för ett och ett halvt år tillbaka, tog jag till hårdhandskarna och skickade ett långt och utförligt meddelande åt honom där jag berättade hur de senaste åren känts för mig och varför jag vill att han aldrig mer kontaktar mig. Som svar fick jag: “Varför du pratar om dig själv som offer förstår jag inte. Du har inte gjort något mot din vilja. Din sista kommentar lämnar jag för övrigt okommenterad. Den förtjänar inget svar.” Det han ansåg att inte var värt att kommentera var det sista jag skrivit i mitt meddelande till honom: “Jag hoppas att du aldrig behandlar någon annan på samma sätt.”

Det är sant att det sexuella umgänget vi hade under dessa år aldrig hände mot min egen vilja, jag har alltså inte blivit våldtagen. Men var går gränsen till trakasseri?

Det här är en upplevelse som i stort sett format mig till den människa jag är idag. Men en sak som fortfarande stör mig är att de människor jag anförtrodde mig åt på arbetsplatsen inte gjorde något för att hjälpa min situation. Alla tyckte att det var “jättehemskt” och “hur kan någon bete sig såhär?”, men ingen gick till min förman och berättade att detta förekommer. Detta förbryllar mig fortfarande. Vi jobbade dessutom på ett ställe där trygghet borde vara a och o. Vi jobbade i en skola och det här var något som hände i vårt lärarrum.

Jag försökte själv tala med min förman om saken. Hon hade märkt att jag inte mår alltför bra, men visste inte varför. Jag förmådde mig inte berätta allt åt henne. Inga detaljer. Jag berättade att jag och en kollega (som jag namngav åt henne) hade haft ihop det utanför arbetsplatsen och att det för tillfället var han som betedde sig oprofessionellt mot mig. Mera fick jag inte ur mig. Jag var rädd. Visste inte riktigt varför. Först nu, idag, inser jag att det jag sa då borde ha räckt för att något skulle ha gjorts åt saken. Men ingenting hände.

Jag var 20+, han 30+. Vi hade en grej på gång. Han hade tjatat om analsex flera gånger och jag hade sagt att jag inte var intresserad av det. En gång när vi hade sex tog han sig friheten ändå, utan att fråga eller föra det på tal. Jag minns att jag blev alldeles ställd och besviken och tänkte ”vad gör han, han vet ju att jag inte vill, hur kan han njuta av det här?” Det gjorde ont. Jag önskar att jag hade sagt ifrån den gången.

Mina dagböcker är fulla av övergrepp. Skrivna om i förbifarten, mitt bland läxläsning, stranddagar med bästa kompisen och noggranna beskrivningar av killen jag var kär i. Senare bortglömda, så normala att de inte ens fastnar i minnet. Andra händelser har varit så allvarliga att de inte gått att glömma bort även om jag skulle ha velat.

Det är klasskompisarna i lågstadiet som tar mig på brösten, killen i högstadiet som slänger in mig i väggen och ropar saker efter mig och läraren som menar att han nog bara är kär i mig. Mannen som följde efter mig på gatan när jag var fjorton och frågade närgångna frågor, kommenterade min rumpa och frågade hur det kommer sig att han aldrig sett mig förut och ville veta var jag bor. Jag svarade ingenting, men skrev i min dagbok att jag hade blivit rädd. Det är arbetskamraten på sommarjobbet när jag var femton som brukade kommentera mina underkläder. Det är de nästan dubbelt så gamla männen som plockade upp mig i bilen som femtonåring och köpte alkohol till mig efter att jag suttit i deras famn eller gett dem en kyss. Kompisen som utan att jag först märkte det började masturbera med mig i rummet. Samma kompis som senare våldtog mig när jag var arton, men jag tänkte att det var mitt eget fel och berättade ingenting för någon förrän mer än ett år senare. Polisen som ringde upp mig efter att jag polisanmält händelsen flera år senare för att berätta hur trevlig min våldtäktsman var och hur synd det var om honom som tvingades gå igenom det här och att jag inte skulle ”döma honom på förhand” för han verkade bry sig så mycket om mig. Männen som tagit mig på rumpan på krogen. Mannen som inte ville lämna mig ifred före en manlig kompis sa åt honom att jag inte var intresserad och som sedan följde efter oss när vi gick därifrån. Studiekompisarna som kallat mig nedsättande saker och kommenterat mitt sexliv, varit närgångna och tafsat på mig. Män som tyckt att vi måste ”kompromissa” eftersom han vill ha sex och jag inte vill. Den berusade mannen på tåget som inte ville lämna mig och mina två små barn ifred utan följde efter oss, tog bilder på oss och ville ha mina kontaktuppgifter eftersom han skulle gifta sig med mig och bli pappa till mina barn. När en medpassagerare sa åt honom att lämna oss ifred blev han aggressiv och hotfull mot henne. Detta är inte allt. Jag har en låda full av dagböcker.

När jag var liten brukade jag sitta i en nära släktings famn när vi var hos farmor och farfar. Jag kommer ihåg två gånger när jag var runt 5 år och jag satt i hans famn i en fåtölj och såg på tv medan han satt med handen innanför mina byxor och rörde min fiffi. Jag minns att jag blev som förlamad. Jag hade förträngt det men så kom det upp i huvudet för några år sedan. Ingen vet om det här.

När jag var kanske 16-17 år, kommer inte ihåg exakt ålder, så var det en 3 år äldre kille som jag hade haft något med förut men vi avslutade det av olika orsaker men var fortfarande kompisar. Nåja, jag hade haft bortamatch och skulle till en ”dans” som han också var på väg till och han erbjöd sig att skjutsa mig dit. Jag tänkte att ja men varför inte. Man var tvungen att köra genom en lång skogsväg för att komma dit. Plötsligt svängde han in på en mindre skogsväg och stannade bilen där och låste dörrarna. Han sa att ”om du inte suger av mig nu lämnar jag dig hit i skogen” och tryckte ner mitt huvud mot hans kuk. Jag kommer ihåg att jag var livrädd. Det här vet ingen om.

Jag har också blivit våldtagen på en fest mitt i ankdammen. Han som gjorde det, höll fast mig i ett hårt grepp och jag blev som förlamad. Blev beskylld för att hitta på, eftersom ”han var ju verkligen inte en sån typ”. Vill inte gå in mera på detaljer. Mår fortfarande oerhört dåligt över detta. Jag skämdes efter att det hände eftersom jag blev beskylld för att ljuga, varför jag ens berättade det till någon. Men förstår inte vilken människa som skulle hitta på en sådan grej som ger men för livet..

Det här var några av grejer jag har varit med om..

Fest. Blev drogad och våldtagen i en skog. Tuppade av. Hade tur och vaknade, men med bar underkropp i snön. Kunde ha frusit ihjäl. Skämdes och tänkte att allt var mitt fel.

I över ett års tid förstod jag inte riktigt vad som hade hänt. Idag är det året, efter händelsen, suddigt, och jag känner inte igen mig själv från den tiden. Tror jag led av nån slags psykisk trauma. Det tog fem år innan jag berättade det här åt någon. Jag anmälde aldrig, var för rädd.

Jag var 21 år och satt i en nattbuss hem mot de finlandssvenska studentbostäderna som ligger ca 15 minuter bort från centrum. På bänken bakom mig sitter två finlandssvenska killar i min ålder och talar om livet.
– Om en flickvän ser helt okej ut och är trevlig, så kan man hålla henne i kanske två år, men sen måste man nog byta.
Den andra instämmer om att två år är den maximala livslängden för ett förhållande med en ”duglig” tjej. Jag känner mig äcklad av deras människosyn och vill spy där jag sitter.

Då jag stiger av bussen, stiger också de två finlandssvenska killarna och två andra män av. Vi alla går åt samma håll och de två andra männen som inte tillhör ankdammen tränger sig på mig.

Deras ansikten är fulla av ärr och en går med en krycka i handen, fastän han inte verkar veta hur man använder en sådan. Den ena pratar om hur han vill gifta sig med mig. Jag är skräckslagen och ser som min enda utväg att söka hjälp av de finlandssvenska killarna, som tydligen är mina grannar. Snacka om pest vs. kolera.. Jag springer ikapp dem och förklarar min situation och att jag är rädd för männen som inte lämnar mig ifred. Jag går tillsammans med mina grannar fram tills vi når deras dörr, där de lämnar mig ensam med de ärrade männen, som hållit sig ett tiotal meter bakom oss. Ifall killarna hade gått 50 meter extra hade de kunnat följa mig till min dörr, men någon sådan tjänst erbjöd de mig inte.

Som väntat flåsar de här männen mig i nacken igen då jag ensam skall gå vidare mot min dörr. Det finns inga bostäder på källarvåningen i mitt hus, så jag vågar inte gå in, då jag hört om trapphusvåldtäkter. Jag sneglar på deras ärr och på kryckan och hoppas att jag genom att vara snäll mot dem kan förklara att jag inte är intresserad av äktenskap eller ens lite sex. Vi står en liten evighet vid min dörr och jag vill att de skall gå iväg innan jag stiger in. Fastän de vägrar gå vågar jag till slut låsa upp dörren och gå in och inget händer, men sveket av de där själviska sexistiska killarna som lämnade mig i en sådan situation lever fortfarande med mig.

På vår lilla ort vandrade jag ensam hem från skolan varje dag under lågstadiet. En gång då jag är tio, kanske elva, börjar en äldre man, kanske 50 år gammal, prata med mig. Han är trevlig och snäll, svenskspråkig, frågar om skolan och hurdana hobbyer jag har. Jag pratar glatt på, är ganska ensam av mig så jag tycker om uppmärksamheten, och uppfostrad att vara artig och trevlig. Han vinkar hejdå när jag går hem över vår parkeringsplats, säger vi ses igen.

Jag ser inte mannen på nytt, men inte långt senare får jag höra om något som hände en flicka ett par kvarter bort, hon var ännu yngre än jag. Om hur en man följt efter henne hem, trängt sig in, grannfrun ser allt hända genom postluckan men vågar inte ingripa. Jag minns att jag tyckte hon lät dum som lät det hända.

Det kunde ha varit jag.

Jag minns hur pojkarna i klassen fr.o.m. fyran ända tills vi gick ut nian tillsammans dagligen kommenterade mitt utseende negativt. Jag var enligt dem ful, oattraktiv, var ingen kvinna eftersom jag var sent utvecklad. Jag fick veta att ingen man någonsin skulle vilja ha mig eftersom jag hade för små bröst. Det kändes hemskt. Jag behandlades som pesten, medan de populära flickorna fick finna sig i att bli tafsade på jämt och ständigt. Varenda en av oss kallades för hora åtminstone en gång av dessa pojkar, jag själv när jag inte öppnade klassrumsdörren tillräckligt fort. Ingen vuxen gjorde någonsin något åt allt detta trots att de såg delar av det. De bara sa att pojkar är pojkar och att kränkningarna de utsatte oss för bara var ett sätt att visa att de gillade oss…

Svenskfinland 20typ12. Dåvarande pojkvännen sen två år tillbaka: ”Oj, jag fattade inte att du sov”.

Han var min första kärlek och jag var 16 när vi blev tillsammans 2010. Tjatsex blev snabbt vardag och det var så jag trodde att det vanligtvis går till i ett förhållande.

Två år senare vågade jag för första gången säga nej tillräckligt länge för att han skulle sluta tjata (krävdes dock att jag skulle somna mitt i diskussionen innan han gav sig). Vaknade på morgonen av att han låg ovanpå mig och tryckte ner mitt ansikte i kudden. Vågade inte röra mig förrän långt efter att han var klar. När jag slutligen samlat mod nog till mig för att fråga vad han höll på med svarade han ”Oj, jag fattade inte att du sov”.

Vi var tillsammans ett år efter det, innan jag bröt mig ur hans skuldbeläggningar och manipulativa beteende.

Idag, fem år senare, gråter jag av skuldkänslor och känner tacksamhetsskuld varje gång min nuvarande kille fattar och respekterar när jag inte är sugen.

Jag var 14 år, och jag kände mig trygg. Jag var på landet med bara släkten. Kusinerna och småkusinerna, hela gänget. Det är ju med dem man testar nytt. Vi spelade öl-spel, “quarters” i kusinernas hus och jag blev full. Det var okej för jag mådde inte dåligt. Jag somnande i en säng. Sedan vaknar jag, jag är i princip naken och min pappas kusin, han är väl bara fyra-fem år äldre än mig, ligger ovanpå mig. Jag fattar inte först, jag ser mig omkring. I sängen bredvid ligger lillebror till han som nu tränger sig in i mig, och min kusin, de sover. Jag säger inget för jag vill verkligen inte väcka de andra två, herregud om de skulle se detta. Paniken handlar mer om att de skulle se vad som händer. Jag sa aldrig nej, jag låtsades aldrig om vad som hade hänt. Jag skäms.

Nästa morgon gick jag hem till farmor och alla andra. Några dagar hade jag panik, tänk om de såg, de andra. Tänk om jag blev gravid. Men dagarna gick, jag låtsades att det aldrig hänt. Visst hade jag svårt att se på honom. Men jag skulle aldrig berätta, för jag ville inte att någon annan skulle må dåligt. Jag visste ju att alla omkring mig skulle anse att de svikit mig. Hela släkten skulle bli i uppror. Det ville jag inte. Nu är jag äldre, jag ser att både han och hans lillebror har värderingar som jag absolut inte delar. Då såg jag upp till dem. De var världsvana och äldre.

Jag har i mer än 30 år varit neutral och oberörd i hans närvaro. Tyvärr tror jag att en annan släkting eventuellt också råkade ut för något senare. Jag hörde rykten men fick aldrig riktigt veta vad som hänt. För hennes skull kanske jag borde berättat. Ärligt talat så förändrades inget i mitt liv, förutom möjligen min tanke om slemmiga män. Jag vet att jag är starkare än många andra. Jag väljer att vara anonym för deras skull, inte för min egen. Jag vet inte varför jag kände mig manad att berätta i samband med den här kampanjen. Första gången någonsin erkände jag att jag blivit kränkt. Kanske den som läser vet vem jag är, de må vara hänt.

Jag stod på busshållplatsen och väntade på bussen, 10-11 år gammal. Där i skogsbrynet stod han, blottaren, och vinkade att jag skulle gå till honom. Lyckligtvis kom bussen och jag försökte skaka den obehagliga upplevelsen av mig. Det här var den första händelsen av många. Man glömmer aldrig.

Som tonåring satt jag många gånger i bussen klämd mot väggen med ett lår som pressades mot mitt, ibland en hand på mitt knä. Men jag var alltför väluppfostrad och blyg för att våga protestera. Jag lärde mig att sitta på platsen vid gången och flyttade på mig bara då någon, ofta ilsket, bad om plats.

Glömma låret och handen? Aldrig.

21 år gammal kom jag gående nedför en backe, på väg till bussen. Det var sommar, jag var klädd i t-skjorta och långbyxor. Min blick var riktad mot det håll där bussen skulle komma ifrån. Plötsligt kom en man gående rakt mot mig. Sekunden senare kände jag hans händer om mina bröst och innan jag hann reagera hade han gått vidare. Egentligen borde jag ha blivit smickrad, för på den tiden var jag smal som en sticka, platt som en planka, utan former. Vilka bröst såg han? Jag stod kvar en lång stund och försökte förstå vad som hänt.

Men glömma? Aldrig.

Då jag var 13 år skedde det som formade mig för resten av livet. Då började våldtäkterna – incesten, det var inte min pappa. Gravid 14 år gammal, abort i fjärde månaden på ett privat sjukhus. Självmordsförsök några år senare. Förövarens barn borde få veta hurudan pappa de har. För deras skull tiger jag. Den fysiska smärtan försvann, de psykiska ärren finns alltid där.

Jag glömmer aldrig.