Month: september 2018

Det gör så ONT att läsa alla hemska berättelser som ni delar med er av!! Men jag vill säga TACK för att ni vågar berätta! Det känns skönt att veta att man inte är ensam, samtidigt som det känns fruktansvärt att det sker så mycket sånt här. DET MÅSTE FÅ ETT SLUT! Jag har funderat i några dagar (egentligen i några år) om jag ska våga berätta nåt av det jag varit med om. Har ännu inte samlat tillräckligt med mod för att våga berätta under eget namn, så jag gör det anonymt. Är fortfarande skitskraj för vad som skulle hända om jag namngav personerna och jag känner fortfarande skuld för det som hänt, även om jag innerst inne vet att det inte är mitt fel.

Jag jobbar i musikbranschen, som är rätt så mansdominerad, och sexistiska kommentarer och trakasserier hör mer eller mindre till vardagen. Kommentarer om ens rumpa eller ben eller bröst. Män som tafsar, män som skickar mess och vill ha sex, män som börjar baktala och sprida falska rykten om en ifall de blir nobbade, i hopp om att hämnas genom att sabotera ens karriär. Finns så många händelser jag kunde räkna upp, men här är ett par…och de grövsta detaljerna i dessa exempel klarar jag ännu inte av att berätta, så detta är en förmildrad version.

Jag är drygt 20 och har nyligen börjat studera musik. Vi delas in i olika band, i mitt band finns det två andra tjejer förutom jag, resten killar. Det går inte många veckor innan bandläraren börjar göra närmanden mot mig. Bjuder ut mig på lunch för att diskutera musik eller nåt. Och blåögd som jag är misstänker jag inte ens att han har onda motiv, han vet jag att jag är gift och han är själv gift och har barn. Han verkar dock tro att vi är på dejt och börjar röra mig på låren och andra ställen. Jag blir alldeles stel, känns som att jag håller på att brinna upp inombords, men på utsidan är jag paralyserad och kan inte röra mig, trots att allt inom mig skriker att jag måste därifrån. Jag får ändå ur mig ett ”nej, det här är fel”, varpå han svarar att ”man kan leka med elden så länge man inte håller kvar handen i den”. Tillslut lyckas jag ändå slingra mig därifrån, men det slutar inte där. Jag är ju fortfarande hans elev och träffar honom flera gånger i veckan. En gång tryckte han upp mig mot väggen i klassrummet, tryckte ner sin tunga i min hals, händerna under mina kläder och sin kuk in mellan mina ben. Han trakasserade även de andra tjejerna i mitt band och de talade om det med mig och varandra, men jag vågade aldrig berätta för dem vad som hände mig, eftersom jag hade dåligt samvete och trodde det var mitt fel. Har fortfarande aldrig berättat för någon annan än min man. Trakasserierna fortsatte i flera år även om jag bröt kontakten med honom. Han blev galen av svartsjuka då han såg mig jobba med andra män och ljög ihop historier om mig för att få dem att bli arga på mig. Till sist hotade jag honom med att ringa till polisen, till hans fru och till rektorn på skolan om han så mycket som ens försökte tala med mig. Några år senare bad han om ursäkt, men jag mår fortfarande dåligt då jag tänker på det.

Ett annat exempel. En musiker jag jobbade – och fortfarande jobbar med ibland (Ja, kretsarna är små och man har inte ”råd” att bojkotta folk även om man borde…). Vi jobbade med ett visst projekt och han ville träffas och planera. Han övertalade mig att komma till en krog i närheten av där han bodde. Jag tänkte lägga upp en instagrambild, men han sa att jag inte fick, för hans fru var bortrest. Jag förstod inte riktigt vad det hade med saken att göra. Efter en stund kom han på att han glömt nåt hemma och föreslog att vi skulle gå hem till honom och planera där istället. Jag hade varit där flera gånger tidigare och träffat hans familj, så jag tänkte att det var lugnt. Väl där försökte han hälla i mig en massa sprit. Tog emot lite, men jag var inte där för att dricka, men han verkade inte alls intresserad av att planera. Istället började han göra närmanden. Han satte sig bakom mig och började ta på mina bröst och ben. Jag sade åt honom att sluta. Han slutade men gjorde flera försök till och en mängd långa förklaringar om varför det inte är så farligt att vara otrogen, att han kunde ge mig den bästa njutningen jag haft i mitt liv. Om jag bara gav honom FEM minuter så skulle han ge mig världens bästa sex. Jag förklarade gång på gång att jag inte var intresserad. Han erbjöd sig att BETALA mig om jag bara gick med på det.  Jag ringde en taxi och for därifrån så fort jag kunde. Har dock aldrig konfronterat honom bl.a. för att jag tycker synd om hans fru och hans två fina barn…

Min erfarenhet är att det oftast är typen ”Alfahane” som är den som trakasserar (bortsett från fyllon på krogen). Nån annan som funderat på om det finns ett samband?

Jag jobbade ensam om kvällarna som städerska på ett företag. Den som sexuellt trakasserade mig var en man i chefsställning. Han var helt sexfixerad. Det hjälpte inte att säga ifrån,vara tyst eller gå undan. Det gjorde honom aggressiv. Han gick och smög i byggnaden, så jag visste inte var och när han dök upp i mörkret.

Det var ett evigt tafsande. Ville kyssa mig. Jag cyklade till jobbet och fick höra ”Du kommer cyklande med brösten hängande på styrstången och gnider sadeln”. Sade även ”Har gubben smort cykeln, har han smort dig också.” Han ville att jag skulle städa klädd i bikini, så han fick titta på mig. Ville se mig sola i nakna bröst. Hotade med att blusknappar skulle knäppas upp innan kvällen. När jag sade att min man haft ledig dag fick jag höra ”Jasså, han har sprungit mellan benen på dig hela dagen.”

Han satt i mörkret på kontoret när jag öppnade dörren. Han ville att jag skulle sätta mig i hans famn och att vi skulle smekas. Jag gick därifrån, men han följde efter mig. Han började smeka mig men var så kåt så han reagerade inte när jag ropa ”STICk IVÄG”. Jag fick handgripligen skuffa honom ifån mig. Jag var så rädd, men visade aldrig min rädsla för honom, för då hade han fått övertaget. En gång när jag kom in i kontoret hade han brett ut en vidrig porrplanch som täckte hela bordet. Den föreställde samlagscener med könsorganen i närbild, en massa bilder. Jag gick ut från kontoret och sade högt för mig själv ”HAN ÄR SJUK”.

Han dök plötsligt upp framför mig, när jag kom med skräptunnor en i var hand. Han sträckte fram sin hand och lyfte mitt bröst med sitt finger. Jag hade inte hört honom komma. Ibland när han åkte hem körde han långsamt så nära väggen han kunde, för att få titta på mig genom fönstren. Obehagligt. Jag blev förnedrad på julfesten, visad porrtidningar, han kissade med öppen dörr, så att jag skulle se honom.Tyckte väl att han var sexig.

All rädsla och förnedring gjorde att jag blev sjukskriven en lång tid. När jag kom tillbaka meddelade jag facket. Fackbossen blinkade åt mig när jag ville berätta om mina problem, så jag insåg att jag inte hade någon chans till hjälp. Jag bad om att få jobba utan rädsla och förnedring, men ingen vågade hjälpa. Jag var en belastning för företaget när jag anmälde trakasserierna. Jag fick sluta mitt jobb och i min hand fick jag ett papper där jag uppmanades av arbetsgivaren till tystnadsplikt. Advokaten och poliskommissarien sade att dom inte har rätt att tysta mig, utan att jag öppet får berätta hur jag har blivit behandlad. Inget är hemligt.

Jag och några vänner var på en krog och dansade. Mina vänner skulle gå ut för att röka och jag bestämde mig för att dansa ensam tills de kom tillbaka. Ganska snabbt blev jag omringad av 4-5 killar som dansade i en ring runt mig. Jag var lite för full och stapplade från sida till sida för att ta mig ut men slapp inte igenom. Som tur vad kom vännerna ganska snabbt tillbaka och hjälpte mig därifrån. De försökte därefter gång på gång dansa med mig fast jag sa att jag inte ville.

En karl hade ett flertal gånger försökt övertala mig att dans med honom, jag sa ”nej” varje gång. Efter säkert 10 gånger sa jag att jag har en pojkvän och då sade han bara ”jo säkert”. Jag suckade och vände mig om för att gå därifrån då han tog tag i min arm. Jag blev arg och puffade honom med all kraft bakåt och ropade ”lämna mig ifred för i helvete”.

Han pratade inte med mig mer men förföljde mig och min vän resten av kvällen . Vart än vi gick var han där – när vi gick till baren för att beställa en drink stod han och iakttog oss, när vi var på dansgolvet dansade han två meter ifrån, när vi gick ut för att röka stod han innanför dörren och väntade på att vi skulle komma tillbaka in. Väldigt obehagligt!

Min barndomsvän hade en styvpappa som tyckte om att känna oss på brösten (även om vi inte hade några), jag tyckte nog det var konstigt men förstod inte riktigt och tänkte inte så mycket mer på det då. Kompisen och jag umgicks inte på något år, men när jag igen kom på besök och styvpappan tog mig på brösten var det genast mer obehagligt, för nu hade jag kommit in i puberteten och fått bröst.

Han satt i arbetsrummet en gång när jag kom in och frågade vad han gjorde. Han sa åt mig att sätta mig i hans knä så att han kunde visa mig något häftigt på datorn. Dum och naiv som jag var satte jag mig där, och han drog mig närmare sin kropp och bröjade gnuggade sitt hårda kön mot min rumpa. Jag försökte slita mig loss men han höll fast mig, så jag ropade på hjälp och då kom min kompis in och skrek åt honom att släppa mig.

Jag var då 13 år.

Det finns mycket jag kunde skriva om, men det som känns mest tabu är att bli sexuellt kränkt i parförhållandet. Då jag blev tillsammans med min man så kom jag från ett våldsamt förhållande och hade totalt förstört självförtroende, detta utnyttjande min då pojkvän maximalt. Han märkte väl att han kunde ta på mej hur som helst utan att jag riktigt reagerade på att han gjorde nåt fel, jag var så osäker och hade så dåligt självförtroende och han gjorde alltid allt med ”glimten i ögat”, så det var svårt att inse att han gick över gränsen. Han ville och krävde att få studera varenda centimeter av mej under en lampa, tvätta mej, ha mej naken så gott som hela tiden och gick an med att han aldrig har känt så här med en kvinna tidigare, att han riktigt ägde mej. Mycket hemska och traumatiska saker hände sen och det var slut mellan oss flera omvarv men vi blev till slut tillsammans igen och visst blev det bättre, efter mycket terapi trodde jag att han förstod hur han hade kränkt mej och behandlat mej illa och han själv bad om förlåtelse och övertygade mej flera gånger om att han aldrig skulle behandla mej illa igen, att allt han ville var att gottgöra mej. Ändå sitter vi här i dagens läge och jag upplever hur han ännu går över gränserna. När han väl fick mej tillbaka var det samma visa igen, jag känner mej bara som en kropp med honom. Han har aldrig kunnat vara kärleksfull mot mej, nånsin, det är bara sexuella antydningar och det är ingen skillnad om min syster eller hans mamma är i samma rum. Han löser alla problem med att tvinga av mej kläderna och tvångs-slicka mej tills jag ger upp och då har han sex med mej och är uppenbart nöjd med att ” ha fått mej på andra tankar”. Ännu i denna dag flera år senare så är det så traumatiskt för mej att tänka på allt han gjorde mot och med mej i början, all svartsjuka, alla gånger han tvingade mej att upprepa att jag bara var hans, alla sjuka timtals långa förhör, när jag var så otroligt rädd för att han skulle bli galen för nån detalj som var omöjlig att gissa att den skulle utlösa ett svartsjukeutbrott (t.ex hade jag nånsin tänkt på hur det är att ha trekant? Jag har nog undrat hur det går till faktiskt, dit for säkert en vecka bara till skrik och bråk och det hette att jag fantiserat om sex med andra män). Jag kan ha ångest, må dåligt och gråta över vad som har varit. Det är långt ifrån bra i dagens läge, men svartsjukan är borta och försvann när vi gifte oss, men den har satt spår som aldrig kommer att försvinna och jag tror inte jag kommer att må helt bra inifrån och ut längre i detta liv eftersom jag ju lever med personen som har skadat mej så mycket och fortfarande behandlar mej som ett sexobjekt varje dag men inte älskar mej eller förmår att behandla mej kärleksfullt nån gång.

Jag var påväg hem från ungdomslokalen under högstadieåldern när en kille (något år äldre) som bor ett kvarter från mig hoppar upp på pakethållaren på cykeln. Han börjar ta mig på rumpan och jag stelnar. Fortsätter cykla medans hans hand fortsätter allt mer in i mina byxor. Väl framme i korsningen där vi skulle skiljas så började han hålla mig nära sig och satt ner handen i mina trosor. Började smeka och sen la han in ett finger i mig. När fingret åkte in på insidan så tryckte jag bort hans hand och bara for iväg. Jag har aldrig någonsin nämnt detta för någon. Och försökt att bara skita i det och få bort det från mitt huvud. Men det malar på ännu idag, ca 13 år senare.

I yrkesgymnasiet så var jag ensam tjej med 14 pojkar i klassen. En dag hade vi projektarbete utomhus. En kille i klassen som jag var bra vän med skar sig i handen i misstag. Såret blödde ordentligt och jag gick för att hjälpa honom få stopp på blödningen med hjälp av första hjälpen väskan från bilen. Blödningen minskar och vi går tillbaka till klasskompisarna som har plockat ihop alla grejer för dagen. Min kompis hade en blodig servett ännu i handen och när vi når fram till klassen så utbrister en kille: oh va fan!? Har du varit och pullat X?

Flera klasskompisar skrattade. Och dom som inte skrattade såg ut att stelna till och inte visste vad dom skulle säga. Ingen försvarade mig. Jag gick bara iväg och försökte bara låta det passera.

Det var nyår, vi firade hemma hos en kompis. Min pojkväns bästa vän hade precis blivit dumpad av sin flickvän och drack alkohol, som vi alla andra också gjorde, jag med. Vid ett skede då han satt i en fåtölj och min pojkvän satt i ett annat rum drog han mig ner i hans famn då jag smått vinglande gick förbi. Även fast rummet var fullt av människor höll han mig fast mot min vilja samt tafsade och lät mig inte stiga upp, även fast jag klart och tydligt sade att jag inte ville sitta i hans famn. Under samma kväll tvingade han sig även på mina bröst vilket gjorde mig väldigt obekväm och också då yttrade jag mig om saken. Hans sorgliga svar till det var ”jag känner din pojkvän så de e okej”. Vi detta skede hade alltså JAG själv tydligt sagt att jag inte gillade vad han gjorde och bad honom sluta, men tydligen räckte det inte.

Det som gör mig mest upprörd över detta är att när jag senare berättade detta för min pojkvän med gråten i halsen var han på sin väns sida. Han argumenterade med att den bäste vännen varit full och väldigt ledsen över att ha blivit dumpad. ”Han är så emotionell nu så man förstår väl det”. Jag önskade ju inte att han skulle ha attackerat vännen men att han försvarade honom gick alldeles för långt.

Jag har fundera av och an om skall jag skriva överhuvudtaget. Att vara tyst är lätt, lätt att inte behöva svara på frågor och anklagelser på att egentligen har allt varit mitt fel hela tiden.

jag trodde faktiskt länge att allt var mitt fel. Kanske jag drack för mycket..har klätt mig fel…har betett mig dåligt..men om vi tar det från början, hur mycket kan en 5-åring göra fel då?

Jag gick ju bara med äldre pojken till skogen som bodde i grannskapet. Det skulle bli äventyr sade han.  Äventyret slutade tyvärr med att jag ligger i skogen utan trosor när han har sin grej mellan mina läppar och rör mig med fingrar. Jag gråter att jag vill hem. Han blir sur och säger att jag är tråkig och lämnar mig kvar i skogen..ensam. Kommer inte ihåg hur, men på nåt sätt hitta jag hem. Och som 5-åring vågade jag inte berätta åt nån hemma.

Jag är 10 år. Vaknar på natten av jag har nåt mellan benen som inte hör dit. Det var min styvpappas son. Jag beter mej som jag just hade vaknat, går in på toan och gråter lite. På morgon parats det inte ord om händelsen. Och inte jag heller. För tänk om nån får veta.

Jag är 13-14 år. Slocknar på en bänk på skolans avslutning. En kille kommer och bär mej bakom en buske. Ärligt sagt, vet inte så mycket vad som hände men två andra killar märkte att jag fattades från gänget och började söka efter mej. När dom hittade mej, hade killen brallsen nere och jag hade byxorna halvvägs. En av killarna sade till honom att hon nog inte vill det här och tog upp mej och bar tillbaka till de andra. Han satt bredvid mej hela kvällen efter detta. Undrar om jag nånsin tackat honom. Trodde att detta inte skulle bli en så stor grej. Men tyvärr var han brallkillen där hela tiden. Samma fester, samma kvarter..överallt. Jag var ju en “tuff” flicka som verkligen inte skulle bli mobbad för att jag låg slocknad bakom en buske. Jag kan inte visa utåt att jag är rädd att det händer igen. Jag gick resten av högstadie i en annan skola. Ingen förstod egenligen varför jag böt skola. Det är så lustigt att folk TROR sej veta, men sanningen kan vara nåt helt annat.

Jag är 15 år. Min styvpappa är full. Han springer efter mig till ytterdörren. Han får grepp och tar fast i mina bröst och mumlar tillika hur mina bröst känns annorlunda jämfört med mammas. Jag skriker, sparkar och biter men han fortsätter och röra mej över hela kroppen. Men släpper taget till slut och jag springer ut. Detta var det första jag nånsin berättade om högt för någon.

När jag var 18 och sov över efter en fest på soffan. Vaknade jag att det var händer lite här och där. Och igen på grund av skam(?) så lekte jag att jag sov och typ just vakna, och böt sovplats. Och sade absolut inget på morgonen.

Och om det ens skulle sluta DÄR…

Så varför har man aldrig pratat?

Kanske för alla kommentarer:

Hur kan allt hända till en och samma person?

Du måste stråla ut nåt att det händer alltid DIG.

DU ler för mycket till män, vet du att många tar sånt fel.

Du är för GLAD.

Hur kan du vara så glad person fast allt hänt dej?

Och så vidare…

När jag är 24 hänger jag på en pub med ett gäng vänner och går för att beställa en till öl. På vägen tillbaka till vårt bord passerar jag en äldre man i trängseln. Utan att jag hinner reagera, eller ens få ögonkontakt med honom, lutar han sig fram och kysser mig på kinden så att den blir alldeles blöt. Jag blir så chockad att jag inte säger eller gör någonting utan går raka vägen till vårt bord. Min gamla lågstadielärare som är där tillsammans med mannen står bredvid när det händer men säger heller ingenting, gör ingenting. Jag berättar om händelsen för mina vänner när jag kommer tillbaka och vi enas om att den äldre mannen är ”äcklig” men låter det sedan passera. I flera veckor efteråt går jag igenom den där händelsen i mitt huvud, om och om igen. Det är bara en kyss men det är en kyss jag inte bett om. Trots den övertygelsen skäms jag – kanske gav jag honom någon signal utan att veta om det, kanske missuppfattade han mig bara.

Jag hade velat skriva under eget namn, men själva strukturen Svenskfinland gör det omöjligt. Många i den här gruppen vet vem jag är, var jag gått i skola och var jag jobbat. De kan identifiera vilka lärare, klasskamrater och kolleger jag skriver om.

So what? Ska jag verkligen skydda förövarna? Men ändå vågar jag inte. Jag är rädd för att bli stämplad som en som överdriver, som svartmålar och pekar ut. En som blottar sina arbetsplatser och kanske riskerar allvarliga samtal med ledningen för smutskastande om det någonsin kommer ut.

Jag skriver inte namnet på arbetsplatserna, men det går lätt att kolla upp på nätet. Kanske detta leder till att folk inte vågar söka jobb där. Men det är väl egentligen bra? Det vore väl bättre att vara öppen med att det förekommer sexuella trakasserier även där? Men arbetsplatsernas rykte. Också finlandssvenska högborgar. Jag vågar inte. Kommer mitt namn ut blir jag persona non grata och ingen vill anställa en tjallare.

Och skolkamraterna. Vi var ofta flera tjejer som utsattes för trakasserier samtidigt. Vi vet alla vilka de pojkarna var. Deras fruar och systrar är med i den här gruppen.

Det har förekommit så många gånger, på så många ställen av så många människor. I skolan, på jobbet, på fritiden. I fyllan, i nyktert tillstånd. Av unga, av gamla. Av bekanta, av främmande. Av skolkamrater, lärare, kollegor, chefer, mentorer.

Kommentarer, blickar, antydningar, skämt, hånfulla skratt, visslingar, nyp, tafsande, våldshånglande, förslag till samlag, slickande.

Folk som sett det som skett men har ryckt på axlarna eller skrattat, ombudsmän som tyckt synd om förövaren, kompisar som låtit det ske utan att ingripa.

Detta gäller de flesta kvinnor i världen, men precis som i en liten krets inom en viss bransch där man känner att man måste hålla tyst för att få vara kvar eller kunna tjäna sitt levebröd, utgör den lilla finlandssvenska kretsen ett ogenomträngligt hinder för att peka ut förövarna och få dem att sluta. De är skyddade tack vare strukturen. Som även jag bidrar till att upprätthålla. För jag vågar inte bli utanför. Jag har inte råd. Jag är för feg.