Den naiva freden

När vi bad om texter till ett temanummer om fred trodde jag frågan ”vad säger feminister om fred?” skulle besvaras med endast ett ”ja tack”, men jag hade fel. Att tala om fred provocerar. Som så ofta kan konflikten beskrivas som realistiska krav vs. strukturkritik. Och låt mig vara tydlig, dessa två går alltid hand i hand i feministiskt arbete. Vi behöver inte välja, men oberoende vad vi gör måste vi tänka stort för det är ingen annan som gör det för oss. Men vad är en feministisk fred och hur uppnår vi den? Vilka typer av konfliktslösning kan feminister erbjuda?

 

Att kräva nedrustning och en värld utan våld får lätt en naivitetsstämpel. Och vi ska inte glömma att vi lever i ett av de vapentätaste landen i världen. Det upphör aldrig att förvåna mig hur total den här tanken om naivitet är, även bland personer som inte annars är rädda för att drömma stort och vackert.

 

Om vi kräver fred i betydelsen avsaknad av väpnade konflikter börjar diskussionen ändå lätt handla om vapen, om att ”att slåss för fred”. Målet för fred handlar sällan om avskaffande av vapen, utan snarare om kontroll av hur de används, och om en avsaknad på konflikter. Men en sak är säker: konflikter kommer aldrig att försvinna (och tur är det), för att uppnå en hållbar fred måste en se konfliktlösningar som inte handlar om vapen och våld. För de enda personer som egentligen vinner på de väpnade konflikterna är vapenproducenterna. Alla andra vinner på andra typer av konfliktslösning.

 

Vad som däremot känns naivt är tanken på att fred kan uppnås med vapen, att konflikter kan lösas med våld. Visst, nu vill många av er (och även jag) påminna om världskrigen, om väpnade kamper som lett till frigörelse från diktaturer och så vidare. Och ja, det stämmer att våld och vapen har förhandlat fred, men alltid freder som bygger på att den nya vapenmakten måste hållas intakt för att garantera freden. Tänk på argumenten om att Finlands armé garanterar vår fred. Armén, inte till exempel välfärdsstaten eller utrikespolitiken. Vapen som medel för målet avsaknad på vapen är inte hållbart.

 

Så vi tar de feministiska kamperna som exempel; här har vi grupper av människor som ofta vägrats och vägras grundläggande mänskliga rättigheter, grupper av människor som inte sällan kontrolleras med strukturellt eller fysiskt våld, eller hot om det. Men det är frågan om en rörelse som under de senaste 150 åren fått till stånd enorma förändringar utan att använda våld och vapen. En feministisk fred har aldrig varit en avsaknad på konflikter, en feministisk fred är avsaknad på beväpnade och våldsamma konflikter.

 

Nina Nyman, chefredaktör