Kroppars politiska placering på Sodankylä filmfestival

Share

Kroppar som kategoriseras på olika sätt samlades för Sodankylä filmfestival i juni. Som alltid då kroppar är samlade finns det förväntningar som är förknippade med situationen. Kanske vill kropparna känna gemenskap, kanske vill de bli berörda av konsten och av varandra. Men kropparnas placering är politisk och tillträde är sällan så okomplicerat som det kan te sig vid första anblick.

 

Space Invader eller den andre som träder in

Specifika kroppar associeras till specifika platser och vissa territorier markeras som tillhörande de kropparna. Inom filmvärlden är den vita manskroppen fortfarande norm, även om situationen gradvis håller på att förändras med vita kvinnor och rasifierade personer som träder in på filmens territorium. Den här förändringen blir märkbar på Sodankylä. Därför kan sociologen Nirmal Puwars analys av kroppspolitik användas för att diskutera filmfestivalen. I sin bok Space Invaders. Race, Gender and Bodies Out of Place (2004) beskriver Puwar de paradoxala situationer som följer då kroppar som tidigare exkluderats ur vissa sfärer och sammanhang nu bjuds in till de här platserna. Dessa kroppars närvaro inleder, enligt Puwar, olika processer som signalerar att de är space invaders – kroppar som avviker från den universella manliga normen och utmanar hierarkier med sin gränsöverskridande handling.

 

Maktfördelningen är central. Vem eller hurdana kroppar tilldelas makt att göra film, att få sin röst hörd och att berätta historier ur särskilda perspektiv? En space invader utmanar den rådande maktfördelning och skapar nya situationer som ofta upplevs som besvärliga.

 

Puwar diskuterar konstruktionen av det politiska subjektet, men hennes insyn i kroppspolitik kan utvidgas till att tolka den konstnärliga individen. För visst har ras och kön (och klass, som Puwar inte direkt fokuserar på men nog nämner) varit centrala i konstruktionen av det västerländska konstnärliga subjektet. Konstnären är inte bara av manligt kön, utan dessutom vit och åtminstone relativt välställd. En film som antagligen oavsiktligt behandlar det här temat är Double Play (2013) som visas på Sodankylä. Filmen är uppbyggd av en diskussion mellan James Benning och Richard Linklarer, två vita, manliga filmregissörer, som diskuterar filmkultur och arbetsmetoder de använt sig av. Inledningen av filmen består av korta klipp på vita medelålders eller äldre män som diskuterar film. Denna ojämlika representation diskuteras inte av Benning och Linklater i filmen, vilket visar på att ämnet upplevs antingen som obekvämt eller oviktigt.

 

Kroppar är till synes jämlika och jämställda inför bioduken då de tar del av den kollektiva filmupplevelsen. Gemenskapen i Sodankylä känns handgriplig under flera tillfällen, som exempelvis på söndagen, då Peter von Bagh intervjuas av Aki Kaurismäki. Diskussionen de båda för har en tacksam vänsterprägel som bland annat märks av att den då nyvalda statsministern Alexander Stubb hänvisas till som ett teknodjur. Men är det ändå så att denna så kallade ”känsla av gemenskap” inte är något annat än en ytlig konstruktion jag gjort på basis av mina egna behov? Jag dras tillbaka till den reella världen senast då Von Bagh under intervjun kommenterar Ingrid Bergman med orden: ”fast hon är svensk och fast hon är kvinna”.

 

Von Baghs skämt markerar Bergman som den andre, den som är avvikande men som har trätt in. Innebörden är försiktigt positiv – fast hon är kvinna är det ändå bra att hon är här. Bergman blir utpekad på basis av sitt kön men i en snedvriden positiv bemärkelse. Det är just det här som space invaders handlar om. De är kroppar vars närvaro välkomnas samtidigt som denna närvaro är något nytt och oförmodat.

 

Puwar skriver om hur den politiskt korrekta individen använder ord som mångfald och mångkulturalism i en positiv bemärkelse. Då representation, mångfald och jämlikhet antas gå hand i hand är det givet att kroppar som avviker från normen är representerade också på filmfestivalen. Två filmregissörer som lyfts fram på Sodankylä som representanter för ny film är regissörerna Mahamat-Saleh Haroun och Alice Rohrwacher. Haroun och Rorhwacher kan betraktas som space invaders enligt Puwars förståelse. Vad händer när kroppar som traditionellt exkluderats ur den normativt vita maskulina filmvärlden plötsligt invaderar det här kulturella rummet?

 

Italienska Alice Rohrwacher har regisserat Corpo Celeste (2011) och The Wonders (2014) som båda visas på filmfestivalen. Då Rohrwacher intervjuas på Sodankylä, börjar de två manliga intervjuarna diskussionen med att medge att ingen av dem sett någondera av Rohrwachers två filmer. Till deras försvar kunde en nämna att Rohrwachers intervju bokades in en dag före, men säkerligen kunde de ha ansträngt sig att ens hinna se filmerna, av respekt för regissören? Intervjun fortsätter i samma stil. Rohrwacher blir tillfrågad om hurdana hennes föräldrar är, intervjuarna kallar henne för ”good girl” och proklamerar i slutet att de båda älskar henne, vilket möts av applåder och skratt från publiken. Budskapet låter: du är förvisso en skicklig och erkänd regissör, men du är fram för allt en kvinna, en duktig flicka, en förtjusande kropp. En atmosfär konstrueras som på ett implicit, nästan behagligt sätt signalerar åt Rohrwacher att hon inte riktigt hör hemma i regissörsstolen, hon är en space invader.

 

Rohrwacher blir senare mer respektfullt intervjuad av en kvinnlig intervjuare efter visningen av Corpo Celeste. Rohrwacher beskriver då biografen som en kollektiv plats som förenar människor. Då hon gjorde Corpo Celeste, ville hon göra film om just kroppar som är tillsammans och nära. I Italien förenas människor av kyrkan och av fotboll säger Rohrwacher, och därför valde hon religionen och kyrkan som teman för filmen. Corpo Celeste utspelas i södra Italien. Protagonisten i denna coming of age-film är 13-åriga Martha som skall bli konfirmerad. Rohrwacher uppger att hon i filmen ville behandla den motstridiga situation som uppstår då en fäst vid jorden eller materia talar om immateriella ämnen (som gud). Corpo Celeste diskuterar konflikter och maktutspel inom kyrkan. På frågan om filmen kan tolkas som en kritik mot den italienska kyrkan, svarar Rohrwacher att hon inte vill främja konsensustänkande och för henne är allt politik; hur vi rör oss i världen, det vi äter, hur vi går.

 

Regissören Mahamat Saleh Haroun är ursprungligen från Tchad men numera bosatt i Frankrike. Av Harouns filmer visas Bye Bye Africa (1999), Our Father (2002), Dry Season (2006), A Screaming Man (2010) och Grigris (2013) på Sodankylä.  Också Haroun är en space invader, vars partikularitet lyfts fram i en positiv anda. I beskrivningen av Haroun i Sodankylä filmfestivalsguide, har skribenten varit hänsynsfull nog att tala om exakt mellan vilka länder Tchad ligger och att nämna att Haroun är den mest prisbelönta afrikanska regissören på Cannes filmfestival.

 

Julien Isaac och Kobena Mercer behandlar i sin artikel De Margin and De Centre (1988) hur afrikanska konstnärer uteslutits ur den västerländska konstscenen. Som en konsekvens av exkluderingen av rasifierade kroppar är det normativa berättarperspektivet vitt och manligt och bilder som visas är västerländska. Haroun har tidigare tagit ställning till det här genom att kritisera den västerländska kolonisationen av bilder. Kritiken behandlas i fiktiva Bye Bye Africa som är filmad i dokumentärstil. Protagonisten är en tchadisk filmregissör som är bosatt i Frankrike men som återvänder till Tchad då hans mor dör. Ett av teman är filmens död i Tchad, som behandlas bland annat genom att visa bilder på ödelagda biografer som ingen har råd att restaurera. Huvudpersonen får höra av sina släktning att: ”dina filmer är inte för oss, de är för de vita. Vi förstår inte dem. De vitas land är fint, men det kommer aldrig att tillhöra dig. Den dagen du tror det kommer du att förlora dig själv.”

 

Isaac och Mercer diskuterar också partikulariseringen av rasifierade konstnärer. Den rasifierade filmmakaren förväntas göra filmer som representerar hens etniska grupp, det postkoloniala varandet och ”afrikansk identitet”. En postkolonial konstnär blir aldrig kvitt sin så kallade afrikanska identitet och betraktas alltid fram om allt annat som en representant för Afrika. Samma slags positiva uppmärksammande läggs på Haroun som space invader i Sodankylä. Han är en regissör men observera, en afrikansk sådan.

 

Haroun var inte fysiskt närvarande på filmfestivalen i Sodankylä. Därför blir det mina egna förväntningar jag fäster mig vid. Hans samtliga filmer tar plats i Tchad och har gemensamt ett långsamt, tillbakadraget tempo med sparsamma dialoger. I stället för att granska filmerna som konstverk med mångdimensionella budskap, märker jag att jag mina tankar dras till regissörens afrikanska identitet som jag sedan tycker mig skönja i varje scen. Jag gör mig alltså själv i högsta grad skyldig till partikularisering och exotifiering. Haroun besparar oss de underlägsna stereotypierna och den upphöjande exotismen som ofta framkommer i konstverk som förmedlar den västerländska konstnärens blick av det Globala Syd.

 

Kroppars placering och vilka reaktioner de ger upphov till på Sodankylä erbjuder en inblick i processer och metamorfoser som är i rörelse i dag. Genom tiden har ontologiska hierarkier och förbund konstruerats mellan kroppar – vissa kroppar har ansetts naturligt höra ihop medan andra kroppar bör skiljas åt. Kritik av de här förlegade kunskaperna sätter kroppar i rörelse, och vi kommer att ha en chans att konstruera nya innebörder. Diskussionen om skillnader är inte över.

 

Elisabeth Wide

Share