Låt kropparna bli vårt vapen och kärleken vår styrka

Share

Ouvertyr

 

Vi visste att det var på kommande. Att det hade hänt runt om oss, men på platser som kändes åtskilda från oss. Hur skulle människorna i Grekland klara av sina vardagar utan jobb och sjukvård? Hur bakåtsträvande skulle inte den spanska abortlagen bli? Vi såg Europas fasad långsamt falla, det bräckliga ytlagret byggt på resurser som plundrats från andra kontinenter.

 

Egentligen visste vi det väl. En nationalstat och dess statspolitik bygger endast genomskinliga murar. En union bygger likadana, förutom tappra försök till stängsel och taggtråd i Melilla, Ceuta och på den ungersk-slovakiska gränsen. Inte heller ekonomisk politik bedrivs inom ett begränsat område, utan i ett globalt kapitalistiskt system.

 

Gränserna är något som nationalisterna när sig på. De är övernärda. Det var ingen högervåg med extrema vita kammar som sköljde över oss, utan ideologiska politiska beslut som påstods vara nödvändiga. I ordets dubbla mening “fattades” de rätta besluten för vår del. Istället fick vi gapa över de nedskärningar SSS:arna ville påföra oss.

 

I all hast förklarades jämställdheten uppnådd medan de Andra i all sin mångsidighet bleknade som gråa stötestenar i något de så kallade folkvalda ville att vi skulle uppfatta som ett gemensamt samhällsprojekt. I detta projekt skulle inte endast kvinnorna dra stråna till stacken, utan också alla de som inte fick eller ville identifiera sig med den vita heterosexuella cis-mannen. De sexuella minoriteterna, de etniska minoriteterna, de funktionsnedsatta, icke-medborgarna, de laglösa.

 

*****

 

Känslan av nödläge sprider sig. Den är handgriplig och förnimbar överallt i metropoler och på landsbygden, över hela den europeiska kontinenten. Vi delas upp i de som har och de som får slita för det lilla de kan tänkas få. Ett obestämt kontinuum där alla mår dåligt.

 

Städer som fylls av människor – trötta, ensamma, besegrade. Då vi en efter en accepterat lögner om nedskärningarnas nödvändighet är en tävlan i överlevnad det enda som återstår.

 

Arbetande kroppar i Europas metropoler sliter i ett accelererande tempo, omringade av obegripliga mängder kapital som alltid kommer att befinna sig utom deras räckvidd. Då arbetsdagen tar slut går var och en hem till sina kalla och fuktiga hus som de inte har råd att värma. Eller så går de aldrig hem. Har de kanske aldrig lämnat sitt hus?

 

Det är nu vi skall minnas: vi behöver inte vara så här ensamma och olyckliga. Vi behöver inte arbeta så här mycket. Vi behöver inte bli för trötta för att göra motstånd.

 

Mammor har makt, men inget val

Vi har blivit serverade förljugna föreställningar om ett post-feministiskt samhälle.  En behöver inte titta längre bort än på sin egen mamma för att finna motbevis. Hon som lagar maten när du kommer på besök. Hon som oroar sig för din framtid. Hon som ger dig en stor del av den kärlekskraft du behöver för att orka med ditt liv.

 

Mamma fixar födelsedagspresenter, hjärtesorger och picknick-korgar. Mammor är bäst, men mammor är dessutom en fruktansvärt viktig del av det kapitalistiska systemets fortlevnad. Det reproduktiva och emotionella arbetet är en outbytbar del i kapitalackumulationen. Vi ser därför ingen utväg i att anställa en annan kvinna som gör arbetet i stället, hon jobbar fortfarande gratis hemma hos sig. Om det inte vore för allt oavlönat arbete framför allt mammor gör med sina kroppar, sina hjärtan och sin tid så skulle inget samhälleligt system existera, ännu mindre reproduceras.

 

Mammor har makt, men inget val. Mammor kan inte sluta ta hand om sina gamla och sjuka föräldrar. Mammor kan inte sluta ta hand om sina deprimerade aktivistbarn. Mammor kan inte sluta gå till jobbet, vilket ofta är ett jobb där de får ta hand om främmande människor, andras mammor.

 

Nedskärningspolitiken biter sig in på huden som om den vore en krigföring riktad mot mammor. Kvinnor har kämpat hårt för välfärdssystemet som har avlastat deras påtvingade börda, genom lika tillgång till dagvård, utbildning, sjukvård och äldreomsorg, det välfärdssystem som länge saboterats och nu utan dröjsmål fördärvas. Mammor behöver inte bära en ännu tyngre last på sina axlar.

 

Vi är inte nostalgiska. Även om välfärden varit av värde för den som motsvarar konstruktionen av den “finska mamman” drömmer vi inte om att bevara det här systemet – vi vill mycket längre än så. Vi går inte med på att systematiskt exkludera kroppar som uppfattas som avvikande. Vår gemenskap slutar inte vid kärnfamiljen. Istället vill vi se mammor organisera sig och störta det nuvarande systemet som grundar sig på ojämlikhet och upprätthåller snäva normer.

 

Vi har också sett hundratals mammor erbjuda sina frivilliga händer i det vissa kallar flyktingkris, vad som snarare är en migrationspolitikens kris rotad i nyliberala åtstramningar. Genom denna förvrängning av krisens härkomst har rasismen och högerextremismen fått mer direkta former och fler felaktigt underblåsta argument.

 

Men vi kan inte hjälpa de utsatta i all evighet. Att hjälpa är ett privilegium som alla inte har, därför måste vi förändra. Vi som i all vår heterogenitet kunde skapa en gemensam kamp emot samhällets förtryckande maktstrukturer. Inte minst emot nationalstatens klassificeringsmekanismer som delar upp oss i mer eller mindre privilegierade medborgare i den hierarkiska mobilitetsregimen.

 

Utgångspunkten vi väljer i vår globala kamp är vår lokala förankring och vårt stadsutrymme. Genom att träffas och stifta nya bekantskaper kan vi tillsammans använda oss av rätten till staden. Genom autonom kunskapsproduktion kan vi beslagta kunskapen om våra rättigheter och våra liv och genom att bli experter på lagen kan vi förbereda oss på och motbevisa falska påståenden om ‘oss och dem’.

 

Motstånd genom kärlek

Så vad är det vi vill? Världen runtomkring oss faller i bitar och vi uppmanar till att störta systemet som om det var det minsta vi kunde göra.

 

För att kampen ska bli vårt tillstånd och vår hållning, vårt sätt att röra oss genom städerna, måste vi analysera vad som gör oss starkare och svagare. Det finns en individualism som manifesterar sig som en kärna djupt inom i oss. Vi måste bryta oss loss från detta och återuppbyggas som nya människor. Vara med varandra, lita på varandra och framför allt älska bortom heteronormativitetens grepp. Vi behöver inte vänja oss vid olycka och lära oss att tolerera ondska. Som om det vore möjligt att hitta en mellanväg mellan misären och möjligheten att leva lyckligt.

 

Medan ordningsmakterna skapar fronter mellan antirasister och de som vill stänga gränserna växer berget av is sig starkare under ytan. Det här är ingen jävla dialog om polarisering av politiska åsikter eller sammandrabbningar mellan extremrörelser. Det här är kärlek satt mot den värsta sortens hat och vi hade väl aldrig tänkt låta det ske framför våra ögon? Under tiden som de slentrianmässigt höjer högerarmen i en vinkel mellan lodrätt och vågrätt vilar ordningsmakten teleskopbatongerna i sina händer med ryggen tryggt vänd. Åt fel håll.

 

Det här är dagarna då makten över stadsrummet måste återtas, då kampen är utgångspunkten och vägen ut, förbi och bortom. Tillsammans utgör våra kroppar ett funktionellt kollektiv där vi kräver tolkningsföreträdet.

 

Gatan är kampens hjärta och där vi förkroppsligas: muskulösa armar som slår på trummornas skinn, vakna blickar som menar allvar, munnar som ryter, fötterna över den välvaxade porschen i stans rikare kvarter, de bara brösten som tar studs i takt med de demonstrativa ropen. Fuck the cis-team! Inga rasister på våra gator! Allt åt alla! No borders, no nations!

 

En kropp i demonstration är en kropp i ett tryggt rum. Vi vägrar internalisera era övertramp, era blickar, er påtvingade intimitet. Gatan är där vi tar vid, platsen därifrån vi fortsätter tills kärlek och trygghet genomsyrar även de mest avlägsna skrymslen runt om oss. Tills det patriarkala systemet och fascismen inte längre manifesteras i något av våra rum.

 

Vår kärlek glöder starkare för varje stund. Det är det som är motstånd och det som gör oss fria. Stärkta av massan rör vi oss framåt orörbara, ostoppbara.  En karavan av hundratusen systrar.

 

 

Text: Qvintetten

Share