Jag trodde att jag var en person som inte brydde sig om vad andra tycker om mina livsval, hur jag är eller hur jag ser ut. Men så kom dagen då Miss Gay Finland 2014 kandidaterna skulle publiceras, och det visade sig att jag var väldigt nervös inför hurudana reaktionerna skulle bli. Inte på min sexualitet – utan på att jag gått med i en sådan tävling. Tänk om de inte håller med om att jag är en bra kandidat? Tänk om de tror att jag är med av fel orsaker? Tänk om de tycker jag är ful?

 

Jag är bisexuell. Har alltid varit och kommer alltid att vara. Jag sökte till Miss Gay Finlandtävlingen (det känns lite fel att kalla det tävling eftersom man har vunnit redan genom att delta, men använder ordet i brist på annat) för att jag en längre tid har velat göra någonting bra för regnbågsgemenskapen, för jag är en person som aldrig haft problem med min sexualitet. Alla inspirerande storyn behöver inte vara snyftare, ska inte vara det. Jag anmälde mig också till tävlingen för att vara med och bryta stereotypin om gaykvinnor som verkar dominera den heteronormativa världen. Nej, alla har inte samma intressen, utbildning, utseende, stil, osv. Varför skulle vi det?

 

Jag är en aningen teatralisk person, så ett misspektakel kändes som rätt väg att få någonting gjort. Och jag tror att jag hade rätt. Kandidaterna till Miss Gay Finland (skönhets)tävlingen väljs på basis av personlighet. En Miss Gay kandidat ska vara någon som kan fungera som en förebild och inspiration. Och någon som vågar stå upp och säga HALLÅ här är jag och här är vi och här är också ni som ska ta oss som vi kommer. Ett soligt veckoslut i augusti stod jag på Hartwall Arenan(!) och uppträdde med en raplåt som handlar om regnbågar, frihet och att kärlek tillhör alla. Jag tror jag har klarat av min uppgift när det gäller att vara högljudd.

 

Skönhet och titlar

Som feminist känns det som om förväntningarna på mig är att vara emot skönhetstävlingar. Diskussion och debatt är det bästa jag vet, men detta ämne tycker jag det pratas för mycket om och görs för lite åt. För även om vissa säger att inre skönhet finns och är viktigast så känns det nästan som om även de som predikar om inre skönhet inte tror på den längre? Nej, jag gillar inte skönhetstävlingar där yttre skönhet är den enda avgörande faktorn, men ännu mindre gillar jag att det inte finns tillräckligt av andra slags skönhetstävlingar.

 

Inte heller Mr. Gay tävlingen följer samma principer som missarna. Pressen på att man ska ha en trevlig sexpack att visa upp på Mr. Gay Worldtävlingen, som detta år ordnades i Italien, är kanske för stor. Visst är det varierande kandidater med, men vinnaren tycks fortfarande väljas enligt helt andra standarder. Och så också domarna. Synd. Skillnaden mellan den manliga homoscenen och den kvinnliga är stor, och ett helt annat ämne. Men var är dylika tävlingar för dem som inte hör till en sexuell minoritet?

 

Och varför sätta vikt på att jag inte är en typisk miss? Jag passar inte in i den formen som medierna säger att är snygg, tack det vet jag. Och? Istället för att konstant ta upp diskussionen om att vara modig och våga vara vacker även om man inte ser ut som en Hollywoodstjärna, så kan vi väl börja försöka göra det avvikande till en norm så småningom? Göra om de titlar som vanligtvis hör till bara en viss typs människa – göra något konkret. Jag tror inte att Miss Gay Finland skulle väcka så mycket hallå om inte ordet ”Miss” vore med. Med ”vi” menar jag oss som förstår att skönhet syns utvärtes då man uttrycker sig själv, inte genom längd eller vad man har för storlek på låren. Med ”vi” menar jag oss som förstår att skönhet är någonting väldigt personligt. Så låt oss sätta fokusen på det personliga som gör någon vacker, istället för att konstant jämföra människor med varandra.

 

Utvidgat universum

Självklart känner jag mig som en udda planet bland alla andra stjärnor. Men kanske jag klarar av att göra utrymme för flera udda planeter och kometer och meteoriter. Det vore fint om detta universum av vackra människor kunde vidgas så att alla, men speciellt de unga, inte bara skulle se folk stöpta i samma form då de tittar upp. Det är väl tanken många strävar mot, men få verkligen gör någonting åt.

 

Själv har jag kämpat länge och väl med mitt utseende, och det är en pågående kamp. Jag var livrädd för att le för fotografen, då bilderna för tävlingen togs. Jag har problem med mitt leende (jag och min dubbelhake har haft många långa konversationer om detta). Visst känner jag mig därför ibland skenhelig då jag predikar om skönhet. Men jag har aldrig haft några större problem med mitt ”inre utseende”. Och nu i efterhand känns det otroligt bra att jag vågade med i en misstävling, för äntligen kan jag säga att när jag predikar om skönhet så vet jag vad jag talar om.

 

Reaktionerna, som jag var så rädd för, överraskade mig positivt. Förutom några näthatare som ingen borde bry sig om, har jag inte fått någon negativ feedback. Att få höra att jag är den rätta personen för en sådan titel kändes otroligt, den bästa känslan någonsin. I min pyttelilla hemort gratulerade man min mamma för att hon har en så modig dotter. Tidningarna skrev om en tjej från Pojo som aldrig brytt sig om folk har haft problem med hennes sexualitet, och uppmuntrar alla att tänka lika. Jag fick höra att tack vare mig hade en man äntligen efter 25 år vågat kommat ut ur skåpet till sina föräldrar. Ja, min Pridevecka detta år var fyllt av rörda tårar. Och äntligen, för första gången i mitt liv, kände jag mig genuint vacker. För vacker är man då man hittar rätt sätt att utrycka sig på. Vacker är man då man sprider någonting bra i denna värld. Och vacker är man då man är lycklig.

 

På bilden ser jag väldigt lycklig ut, för den 25 juni blev jag vald till Miss Gay Finland 2014. Jag är inte längre rädd för att le på foton.

 

 

Melanie Orenius