Om födslar och flyktingar

Share

Text: Nina Nyman

 

Under hösten har jag tvingats möta mitt eget beroende av andra, jag har varit gravid och senare under vintern singelmamma till ett nyfött litet barn. Som gravid upptäckte jag att det inte bara blev socialt accepterat att behöva stöd, utan det till och med förväntades av mig. Från staten fick jag moderskapsförpackning och kommunen erbjöd gratis föräldrakurser och otaliga hälsovårdsbesök. I skrivande stund har vi besökt sjuksköterska och/eller läkare totalt 20 gånger och tagit otaliga laboratorieprover, varje gång bara för att konstatera att allt är normalt och bra. Och så får jag betalt för att ta hand om mitt barn. I över 60 finländska kommuner får kvinnor som föder barn dessutom ett extra penningbidrag bara för att de väljer att skaffa barn.

Det finns naturligtvis en orsak till att allt det här stödet ges.

 

Signalen är vanligtvis att vi inte får vara ekonomiskt beroende av stat och kommun, och genom att upprepa hur stor belastning folket är på statskassan döljs faktumet att det är staten som är beroende av oss. Någon ska bo i det här stora tomma landet där vi kan räkna fem och en halv hektar land per person (om vi räknar med vattenytan är det mer än sex hektar). Någon ska betala skatt och någon ska fortsätta bygga det här välfärdssamhället.

 

En annan orsak att jag som föderska fått mycket hälsovårds och ekonomiskt stöd handlar om värderingar landet vill upprätthålla. Ett försök att ge alla en bra start i livet genom att trygga god hälsa och minska fattigdom.

 

Det är alltså en hel del pengar och, skulle jag säga, omtanke som satsas på att välkomna nya människor till landet. Ändå var födelsetalet i Finland 2015 det lägsta sedan hungersåren på 1860-talet.

 

Men den här omtanken gäller bara vissa människor som kommer till landet. Bara de som några veckor efter att de anlänt får ett socialskyddskort på posten utan att de ansökt om det.  Att det finns pengar och vilja att satsa på små människor som (eventuellt) kommer betala skatt om 20 år, men att det inte går att satsa på samma sätt på de människor flytt hit och som desperat behöver det är inte logiska prioriteringar, det handlar om ideologiska prioriteringar.

Inom ockupationsrörelser bukar en säga ”ett hus utan människor för människor utan hus” och Finland är ett land (nästan) utan människor som kunde vara ett land för människor utan land.

 

Skribenten är Astras cheferaktör och hemmamamma

Share