“Så fort högervindarna ökar så ökar också motståndet”

Share

12351081_10153631968955700_1994920972_n

 

 

Silvana Imam spelar på Kuudes linja i Helsingfors. Salen är i extas och tar in vart enda ett av Silvanas slående ord.

 

“Dom målar hakkors på väggar, dom smyger mellan husen, dom sitter i vår riksdag men vi var sjuttontusen, sjutton tusen, det här är en match ni aldrig kommer vinna, pussy riot pussy riot, jag skriver för en fitta, samlar mina soldater, spetsar blommor, störtar patriarkatet.”

 

Några timmar före spelningen träffar Astra Silvana Imam i en hotellobby på Mannerheimvägen. Silvana Imam har en spelning ikväll på Kuudes linja som sålt slut för flera månader sedan.

 

Hur mår du Silvana?

– Ja bra, jag är lite trött, jag har sovit två timmar. Jag spelade i en annan stad i Sverige igår så jag har inte sovit så mycket, men jag mår bra!

 

Vi börjar med din musik. Hur placerar du dig och din musik i musikvärlden?

– Jag skulle säga att jag är en progressiv artist, jag vill göra nånting nytt. Jag är trött på det vanliga musikformatet, en vers, en refräng. Jag vill berätta en historia jag vill använda ljud som inte används och som jag jobbar med mina musikvideor också så vill jag göra nånting nytt. Det ska vara intressant. Jag tycker det är tråkigt att stå på en spelning med en rappare som bara står där och är tröttsam.

 

Vi har lyssnat på din musik i närmare två år och har inspirerats mycket av dig politiskt. Vi uppfattar dig som en politisk konstnär som vi tror att många andra också gör. Hur skulle du själv definiera dig gällande det politiska?

– Jag skulle säga att det blir politiskt för att jag bara är mig själv men att jag mer är en medveten rappare som berättar om hur min värld ser ut. Det är inte ett aktivt val som jag gjort som att “det här ska jag rappa om för att de här kommer att tycka om det”. Allting kommer verkligen inifrån mig och, obviously, många kan relatera. Det är nog så jag skulle beskriva mig.

 

Tycker du att konst alltid är politiskt?

– Nej, jag tycker att konst alltid är bildande. Eller ska vara bildande, men det behöver inte vara politiskt… Men det kanske är samma sak?

 

Jag antar att det beror på hur man definierar ”politiskt”.

– Precis, verkligen

 

Imorgon är det självständighetsdag i Finland och det kommer att vara en nationalistisk marsch med fascistiska anhängare inblandade.

– Lite löst drägg.

 

Ja, exakt. Det har dessutom under hela hösten ordnas högerextrema Stäng gränserna- demonstrationer i samband med diskussionen om asylsökande. Motdemonstrationer har också ordnats men båda rörelserna har marginaliserats på var sitt sätt. Samtidigt har det gjorts våldsamma attentat mot asylboenden, liksom även i Sverige. All det här har gått hand i hand normaliseringen av rasism och brotten mot asylsökanden har inte kritiserats tillräckligt hårt. Även imorgon ordnas det en motdemonstration som har blivit väldigt marginaliserad.

– Är det så?

Ja

– Vah??

 

Problemet är just det. Vi ser på Kärrtorpdemonstrationen med 17 000 personer, och Malmö efter 8de mars med 15 000 och samtidigt ser vi hur det går åt skogen här. Vi skulle behöva en bred rörelse mot rasism här, typ Helsingfors mot rasism, men det känns svårt att få igång det. Hur förhåller du dig till den här politiska utvecklingen och vilka medel kan man använda sig av för att engagera människor i arbetet mot rasism?

– För det första är jag helt hjärtekrossad över det här, så jag har inget bra förhållningssätt till det här. Jag har börjat med att vara med i olika grupper och organisationer, Refugees Welcome och sånt, men egentligen är jag bara helt förkrossad, tyvärr, jag önskar att jag kunde inge något hopp eller så men nu de senaste veckorna har jag inte mått alls bra över det här och inte känt nån glöd alls för att vår statsminister stängde gränserna. Han gick ut med det för två veckor sedan och den 12 december kommer vi att börja ta in färre och i april är det slut, då får ingen mer komma in. När jag kommit ur den här dvalan och sorgetiden så kommer jag att organisera mig ännu mer. Jag tror det är jätteviktigt att veta att så fort de här högervindarna ökar så ökar motståndet, så brukar det oftast vara. Jag tror det enda sättet är att organisera oss, och använda alla medel vi har för att hjälpa till, vilka medel man än har. Det dyrbaraste och det jag kan ge just nu är tid. Det ska jag satsa på, jag kommer att organisera mig. Jag har börjat prata med vissa människor om vad jag kan göra nästa år. Exempelvis kommer jag att göra en väldigt stor kampanj nästa år och jag kommer att få in extremt mycket pengar som alla ska gå till flyktingar. Jag har gjort en låt som inte kommer att komma på skivan men som är för det här syftet. Det är det jag kan göra nu. Men jag tror att det är väldigt viktigt att man agerar och inte bara ger ett par gamla skor. Det är ju bra också men ja.. ni förstår.

 

Var får du din kraft från?

– Jag får kraft från min familj och mina vänner och från att höra folks historier. Det jag läser ger mig kraft och ork att fortsätta. Jag träffade min kusin som flydde till Danmark från Libyen, och bor nu där med sina två söner. De kom hit i en båt utan mat och med lite vatten i fem dygn. Samtidigt som det gör mig helt deprimerad att höra att det här händer människor och speciellt min familj, så ger det mig också kraft att tänka att nästa år ska jag verkligen göra ännu mer för att försöka förändra.

 

Vi har sett att du använder #viergemoderne. Har du blivit inspirerad av Edith Södergran?

– Jag och min flickvän Beatrice (Eli) hade en konsert på Liseberg som gick under namnet Viergemoderne. Och absolut, det är ju för att hylla Edith Södergran. I Kents låt “La Belle epoque” har de tagit hennes verser och fraseringar och gjort det till deras vilket är bra. Men Edith hyllas inte. Det är ofta så att kvinnor kan vara upphovsmän men ändå inte hyllas för det. Med den spelningen ville vi ge vår yttersta tacksamhet och hyllning till Edith Södergran. Ofta skrivs inte kvinnor in i historien. Med vår spelning ville vi skriva in henne i historien men vi ville också skriva in oss själva. Ingen annan kommer att göra det om inte vi gör det, tyvärr så är det ju. Vi måste va så himla outspoken about it för att omnämnas. Men det vi gör nu är skapar historien. Vi har dom här samtalen här och ni har er tidning som skapar någonting. Det kommer att leda till att nästa generation kanske har en inriktning som är hundra procent feministisk och den kommer att leda hela Finland. Det är ju så här det börjar! Det är ju så vi agerar!

 

Då författaren Laura Lindstedt vann Finlandiapriset höll hon ett politiskt tacktal i vilket hon ifrågasatte den finländska regeringen och framför allt den ekonomiska nedskärningspolitiken. Efteråt blev hon kritiserad för att ha tagit ställning till ekonomiska frågor som konstnär. Hur förhåller du dig till det att konstnärer inte anses ha expertis att kritisera förd politik?

– Dom sade att hon inte har makten att kritisera? Återigen tänker jag att vi är konstnärer, vi är inte politiker. Vi pratar om och vi berättar om vår samtid och ger utrymme för folk att förstå den. Vi är inte politiker, vi är konstnärer, och jag kommer att fortsätta och uttala mig. Den här personen (Laura Lindstedt) har ju så klart sina grunder då hon lever i den här världen. Hon har kanske inte numbers för det är ju få som har det. Vi presenteras inte dem utan det är politikerna som sitter på dem och dem manipulerar dem för sitt intresse. Så jag skiter i det där. Jag kommer att fortsätta att prata om det jag känner är rätt. För att det är ju det jag känner.

 

Silvana ger publiken sitt allt.

“Ingen rasse bryr sig om konst,

ingen blatte bryr sig om dom”

skriker hon och får Kuudes linja att kännas mer politiskt än någonsin.

 

Text och bild: Olivia Maury & Elisabeth Wide

 

Share