Svaghetsföraktet

Share

Pengar betyder för mig, som för många andra, rädsla.

Det är dels en förhållandevis ologisk rädsla om att inte lyckas betala min hyra eller att inte ha pengar till mat. Dels är det en rädsla förknippad med den skam som pengar, eller brist på pengar, kan orsaka. Rädslan känns för mig väldigt personlig och förknippad med minnen, trots det vet jag att den delas av många. En orsak är att pengar alltid ses som personliga, även kollektiva pengar som skatter räknas i hur mycket enskilda individer får. Och att inte klara sin personliga ekonomi är otroligt skamfyllt och uppfattas lätt som en personlig svaghet både av en själv och via de signaler samhället ger.

 

Vi lever i en tid som andas ett farligt svaghetsförakt och det speglas i hur pengar hanteras. Allt och alla ska klara sig själva och existensberättigande kan förminskas till en formel av inkomster jämfört med utgifter. Det här gäller allt från tiggares situationer runt om i Europa till den finlandssvenska kulturens framtid. Kan du inte visa ditt värde i pengar har du inget. Rädsla och förakt hör ihop, och det är ingen trevlig kombination.

 

Missförstå mig inte – pengar är viktiga. En stor del av feminismens tidiga historia handlade om just kvinnors rätt till dem genom lönearbete, arvs- och äganderätt. Viktiga rättigheter och avgörande segrar för oss som idag kan leva med dem som självklarheter.

 

Men här får jag lust att inflika fina feministiska klichéer om att vi inte vill ha en jämlik del av en rutten paj och att husbondens hus inte kan förstöras med hans verktyg. Med andra ord: pengar räcker inte för att krossa patriarkatet, för det krävs något mer.

 

Ett verktyg i kampen mot patriarkatet är att vägra svaghetsföraktet som patriarkala strukturer bygger på. Vi kan låta bli föraktet och konstatera att alla har rätt att vara svaga och få hjälp. Eller så kan vi vägra idén om svaghet ”inga svaga grupper, bara svaga strukturer”. Som feminister har vi ofta lätt att undvika att förakta dem av oss som inte kan betala sin hyra, svårare är det att låta bli att förakta dem som med sin rädsla, sin svaghet och sin politik skapar mera svaghetsförakt.

 

Nina Nyman

Share