Varför, vem, hur, när?

Share

Lördagen den 15 mars var vi cirka femhundra personer som samlades på Narinken i Helsingfors för att demonstrera mot sexuellt våld, rasism och fascism, samt visa vårt stöd för dem som blev knivhuggna av nynazister under den årliga feministiska demonstrationen ”Ta natten tillbaka” på kvinnodagen i Malmö. Liknande stöddemonstrationer hölls samtidigt i Åbo och Kotka.

 

I Helsingfors tågade vi från Narinken till Berghäll genom Kajsaniemiparken – stadens officiella ”våldtäktspark”. Otaliga är de gånger jag ensam uppmanats, och själv har uppmanat andra, att inte gå ensamma genom parken på natten. Alla vet att det är ett ställe man ska undvika. Därför kändes det extra mäktigt när vi vällde in i parken till trummor och skallande ”vi är inte rädda”-rop. För det är ju vi som ska vara där, det är feministerna som ska hänga i parkerna på nätterna och våldtäktsmännen som ska hålla sig därifrån.

 

Vi måste prata mera om det här med våldtäkt, och på ett annat sätt än vi gjort hittills. När vi i dag diskuterar sexuellt våld handlar det ofta om hur en kan skydda sig (visst har du väl gått en kurs i feministiskt självförsvar?), hur man ska bete sig (gå inte där eller där, och inte där heller, är du tokig där kan du verkligen inte gå!) och hur man ska göra efteråt (du måste orka anmäla, det är viktigt att vi blir av med mörkertalet och får trovärdig statistik!).

 

Sedan, efter att en orkat ta sig till polisen för att göra en anmälan, ska en ännu möta omvärlden, som ofta sorgset ska- kar på huvudet och suckar ”Stackarn, hon blev våldtagen. Hennes liv är förstört.”

 

Alla former av sexuella övergrepp är förfärliga och ska fördömas. Men en människa är mera än sitt kön. Tanken om att en kvinna som våldtas blir oåterkalleligt skadad, förstörd och förbrukad grundar sig på sunkiga idéer om kvinnors kyskhet och renhet, om den ömtåliga kvinnliga sexualiteten som måste skyddas till varje pris. Vi måste komma längre än så, vi måste sluta lägga ord i offrens mun. Det finns de som får sina liv förstörda av en våldtäkt och deras röster måste höras, och så finns det de vars liv inte blir förstörda – också de berättelserna måste få höras.

 

Men framför allt måste vi vända på perspektivet. Vi måste ta itu med den som begår våldtäkten. Som Vanessa “Neyney” Marko från Femtastic säger i en intervju i Astra nr 1/2014: ”Vi vet hur vi kan prata om de här sakerna, vi vet att alla känner någon som varit med om något, då måste vi se bredare – alla de som utför det här sexuella våldet, vilka normer är det som skapar våldtäktsmän och hur kan vi motverka dem?”

 

Vi måste prata om varför, om vem, om hur, om när. Om hur vi får ett slut på det. I Sverige har kampanjen Fatta jobbat för att få människor att reflektera över våldtäkt, övergrepp och lagstiftning. Resultatet är att man nu debatterar en samtyckeslag – en lag som stipulerar att du måste försäkra dig om att den du har sex med faktiskt vill ha sex med dig, och som i en rättegång flyttar bevisbördan från ett våldtäktsoffer som måste bevisa att hen sagt nej, till förövaren som måste bevisa att hen fått ett ja. Fatta-kampanjen får nu en uppföljare, Fatta Man, vars mål är att få killar och män att ta ansvar och jobba för en förändring, och skapa diskussion kring på vilka sätt vårt samhälle uppfostrar våldtäktsmän.

 

Enligt en färsk rapport från EU:s byrå för grundläggande rättigheter som undersökte 28 europeiska länder har 47 procent av kvinnor över 15 år i Finland utsatts för våld eller sexuellt våld. Behöver vi en samtyckeslag i Finland? Åtminstone behöver vi en Fatta- och en Fatta Man-kampanj och en bredare debatt om sexuellt våld och dess orsaker och följder.

 

Sara Eriksson

Astras chefredaktör

Share