Vem är rasist?

Share

 

Finland är ett mycket rasistiskt land. Min syskonskara ser ut så att min ena lillebror är vit och min andra lillebror och min syster är svarta. Detta betyder att rasismen i det här landet är mycket tydlig då vi jämför erfarenheter syskon emellan och har varit det ända sedan vi var barn. Vardagen, skolgången och nu senare arbetslivet har, på ett negativt sätt, sett annorlunda ut för de av oss syskon som inte automatiskt tolkas som finländare. Vardagsrasismen i Finland är till exempel en stor bidragande orsak till att min syster valt att inte bo kvar i landet.

 

Då jag ibland fört det här på tal i de helt vita omgivningar jag oftast befinner mig i har jag under årens lopp mötts av förvåning. Rasism har setts som något extremt och marginaliserat, inte som en del av vardagen i landet. Uppfattningen har varit att rasister endast är människor som identifierar sig själva som rasister, som hör till rasistiska organisationer.

 

De senaste åren har ändå fler och fler klara fall av rasism börjat diskuteras öppet i Finland, mycket för att politiker varit involverade, vilket ökar det allmänna intresset. Men tillsammans med medvetenheten om rasismen har det också följt en absurd diskussion om att ”rasist-anklagelser urvattnar begreppet rasism”. Att uppmärksamma rasism beskrivs i andan av ”pojken som ropade varg”. Med andra ord som ett hot som endast är potentiellt och att varna om hotet skulle då riskera urvattna diskussionen så att intresset att göra något kan ha försvunnit då faran verkligen är här. Men så fungerar inte rasismen, det är inte en ideologi som upprätthålls av få, det är en struktur som upprätthålls av många.

 

För feminister borde det här vara lätt att förstå, inte ens de av oss som är vita borde reagera likt ”inte alla män”-männen då rasism kommer på tal. Att tro att rasism bara utövas av personer som identifierar sig själva som rasister är som att tro att sexism bara utövas av män som slår kvinnor. Eller av de få män som öppet erkänner att de hatar kvinnor. Eller bara av de många som erkänner att de hatar feminister. Sexism är en internaliserad struktur som, ofta omedvetet, upprätthålls av oss alla. Men hur vi upprätthåller den och hur vi drabbas av den skiljer oss åt. Så även med rasism. Att erkänna det är inte att urvattna problematiken, det är att se sin egen roll i strukturen och att börja arbeta mot de rasistiska och sexistiska strukturerna. De av oss som har mera makt, mera privilegier, gynnas mera av ojämlikheterna i samhället – vi upprätthåller dem mera och behöver jobba hårdare på att se vår del i strukturerna. Delvis för att vi har möjligheten att förbli ovetande om dem, medvetet eller omedvetet.

 

Ett specifikt problem för feminister är rasism som marknadsförs som ”kvinnors bästa” eller med pseudo-feministisk retorik. Att det funnits en liten öppning för något sådant här är ett feministiskt misslyckande. Det visar att de feministiska rörelserna inte varit tillräckligt tydligt anti-rasistiska, rasism skall aldrig kunna vara feminism. Att det nu är, om än ytligt, möjligt att kombinera feministisk och rasistisk logik är en uppmaning till oss alla att slipa våra teoretiska verktyg och, fram för allt, se över vår praktik. I det här numret av Astra hittar ni tips och inspiration för att göra just det.

 

Text: Nina Nyman

Skribenten är Astras chefredaktör

Share