Om empatins standardisering

Text Ylva Gustafsson

Publicerad i Astra nr 4/2025

 

Idag kan man se en ökning av vetenskaplig forskning kring empati, där särskilt neurologisk forskning har blivit ett stort fenomen. Den vetenskapliga forskningen har ett växande inflytande på hur empati diskuteras inom hälsovården. Innebär detta ett ökat intresse för patientens perspektiv? Eller kan det tvärtom vara ett uttryck för minskande intresse för patientens perspektiv?

 

Neurologisk forskning i empati

En orsak till det neurologiska intresset för empati är den mycket populära spegelneuron-teorin. Spegelneuronerna upptäcktes på 1980–talet. Teorin bygger på experimentell neurologisk forskning där man påvisat att då en apa betraktar en annan apa som äter en banan aktiveras samma område i hjärnan på båda aporna. Detta anses visa en grundläggande mental mekanism som möjliggör mellanmänsklig förståelse. Litet senare, på 1990–talet, uppfanns fMRI-scannern, vilken gjorde det möjligt att studera människors hjärnreaktioner utan att utsätta försökspersonerna för fara. Dessa framsteg ledde till ett nytt forskningsområde som idag kallas för social neurovetenskap och som bland annat anses kunna ge oss en vetenskaplig förståelse av hur empati fungerar. 

En forskare som ägnat sig åt neurologisk forskning kring empati är Helen Riess, docent i klinisk psykiatri vid Harvard Medical School. Riess har också ett företag som heter ”Empathetics neuroscience of emotions” som säljer neurologiskt baserade träningar för att lära ut empati till medicinstuderande. I samband med detta hänvisar hon till forskningen om spegelneuroner för att förklara hur empati fungerar. Enligt Riess förklarar spegelneuronteorin empati inom hälso- och sjukvården. I boken The Empathy Effect (2018)  skriver  Riess: ”dessa neurologiska ’speglar’ och delade kretsar ger oss förmågan att förstå inte bara vad en annan tänker utan att också känna vad de känner”. Riess anser alltså att empati är ett resultat av en neurologisk hjärnreaktion där vi kan känna likadant som en annan människa.

 

”Känslor som förut haft en personlig karaktär har blivit varor, produkter eller verktyg som används i yrkeslivet.”

 

Riess empatiträning går huvudsakligen ut på att läkarstuderande ska lära sig att ”avkoda” patienters ansiktsuttryck. Genom att noggrant studera muskelrörelser i ansiktet ska läkarstuderande lära sig att känna igen närmast mikroskopiska förändringar i ansiktsuttryck. Enligt Riess har träningsprogrammet gett positiva resultat. Patienter upplevde att läkarstuderande som genomgått träningen var mer empatiska än läkarstuderande som inte genomgått denna träning. 

 

Vikten av närvaro och relation

Men det finns en del problem med Riess empatiträning. Träningen bygger på ett passivt iakttagande av bilder av ansiktsmuskler snarare än umgänge med en patient. I vårdsammanhang är det däremot viktigt att man umgås. Frågan är då varför denna träning har en så passiv karaktär? En förklaring kan vara att även om läkare och patient samtalar så hör det också emellanåt till läkarens arbete att försöka observera patienten. I den meningen behöver ett noggrant iakttagande inte alltid vara fel. Men frågan är om ett sådant noggrant iakttagande är det viktigaste sättet varpå patientens ansikte har betydelse för läkaren. Det framstår som ett mycket spänt och nervöst samtal där läkaren hänger upp sig på varenda blinkning eller minsta lilla harkling som patienten gör. 

Ett annat problem med träningen är att den skapar en stereotyp idé om vem den empatiska vårdaren är, nämligen en läkare som undersöker patienten men inte en sjukskötare som lyfter, tvättar, hälsar på och hjälper med vardagliga bestyr. Betoningen på att förstå ansiktsuttryck skapar en begränsad bild av hur kroppslighet har betydelse i umgänget mellan vårdare och patient. Vårdyrken handlar trots allt om mycket mer än att iaktta patientens ansikte. Kroppslig omtanke kan handla om att tvätta en människas hår på ett försiktigt sätt eller att klä en sjuk människa i rena och snygga kläder. Dessa sätt att vara uppmärksam mot en annan människas kroppslighet handlar inte om att iaktta mikroskopiska muskelrörelser i ansiktet utan om att bemöta den andra som en individ. 

 

”Ett problem med träningen är att den skapar en stereotyp idé om vem den empatiska vårdaren är, nämligen en läkare som undersöker patienten men inte en sjukskötare som lyfter, tvättar, hälsar på och hjälper med vardagliga bestyr.”

 

Riess träning utgår också från antagandet att förståelse av en annan människas känslor främst handlar om att lära sig känna igen allmänna beteendemönster. Jodi Halpern, professor i medicinsk humaniora vid Berkeley universitet, är kritisk mot det här synsättet. I stället för att försöka utveckla generella metoder för att ”kodifiera” patientens kroppsliga beteende betonar Halpern vikten av att visa intresse för patientens livssituation, där detta intresse också kan visa sig i kroppslig närvaro för patienten. I boken From Detached Concern to Empathy, Humanizing Medical Practice (2001) skriver Halpern: ”läkare kan lära sig att sitta ned och ha ögonkontakt, se upp från datorskärmen och också i övrigt visa uppmärksamhet mot patienten” (Halpern 2014). Det handlar här om att visa respekt mot patienten och att vara närvarande i samtalet, snarare än att bli expert på att tyda ansiktsuttryck. 

Något som också faller bort i den generaliserande ansiktsträningen är hur kroppslig omtanke i många fall bygger på att man delar en längre personlig relation med en annan människa, där känsligheten för den andras kroppslighet i sig är uttryck för relationen. I boken Omtankar berättar Christina Olofsson om sitt arbete inom äldrevården med att hjälpa en äldre kvinna som hon kallar Svea. 

 

Svea ville alltid se elegant och proper ut, gärna i vit blus och kort svart kjol för de snygga benen måste ju visas. Vid ett tillfälle ville jag att Svea skulle köpa nya sommarkläder. Hennes gamla hade blivit för trånga på grund av mindre rörelse eftersom hon nu satt i rullstol. Jag hittade en beige kjol och en småblommig blus i stretchmaterial. När jag hjälpt henne på med kläderna var hon inte helt nöjd, för mycket färg. Jag förklarade att färgen och formen klädde henne och hon köpte kläderna. Några dagar senare när en manlig vårdare gav henne komplimanger för den fina klädseln, sken hon upp och sa: ”Visst ska man se snygg ut.” Dans var en stor glädje för henne även när hon inte längre kunde gå. Hon tyckte om att sjunga och skämta. (Olofsson, 2011, s. 22) 

 

Olofsson visar här en uppmärksamhet för Sveas kroppslighet som bygger på att hon känner Svea. Hon vet hurdan Svea är, att hon bryr sig om sitt utseende och sina kläder. Olofssons omtanke för Sveas klädsel uttrycker inte någon allmän regel, utan visar snarare på Olofssons omsorg för just Svea. 

Det neurologisk/fysiologiska perspektiv som Riess utgår från i sin empatiträning leder till en generaliserande och begränsad förståelse av kroppslighetens mening i hälsovården. 

Empatins produktifiering

Hur kan man då förstå den framgång som Riess företag haft? En orsak är att träningen verkar vara effektiv på ett särskilt sätt. Riess säger att resultatet av empatiträningen visar högre patienttillfredställdhet. Därtill kan skolningen utföras på mycket kort tid, här krävs inte åratal av erfarenhet. Men även om det visat sig att läkarstuderande som tränas i att känna igen ansiktsuttryck kanske blir mer uppmärksamma på sina patienter, lär de sig samtidigt att betrakta patientens ansikte från ett anonymt och generaliserande perspektiv. Det kan säkert i vissa fall också vara till nytta. Men de lär sig inte att uppmärksamma patienten som en enskild person som tycker om att till exempel klä sig i vissa kläder. Inte lär de sig heller något om hur en personlig relation eller avsaknaden av en sådan relation kan ha betydelse för hur vi kan uppleva en annan människas beröring som ett stöd, som tröst eller som främmande eller påträngande. 

En ytterligare förklaring till empatiskolningens framgång är att neurovetenskap används som ett marknadsföringsinstrument. I artikeln ”The seductive allure of neuroscience explanations” skriver Deena Skolnick Weisberg med flera: 

 

Förklaringar av psykologiska fenomen verkar skapa mer allmänintresse när de innehåller hänvisningar till neurovetenskap. […] Det är något med hänvisningar till neurovetenskap som […] uppmuntrar folk att tro att de har fått en vetenskaplig förklaring när de inte har det. (Weisberg m.fl. 2008, s.470, min översättning) 

 

Hänvisning till neurologisk forskning är ett effektivt sätt att skapa en bild av kvalitet. Detta är en förklaring till varför Riess så starkt betonar att hennes empatiträningar bygger på neurologiska rön. 

 

Arbetets och omsorgens fragmentering 

Marta Szebehely har forskat i hur hemvårdares arbetsuppgifter förändrats i Norden under de senaste trettio åren. Enligt Szebehely har dagens krav på yrkesmässigt beteende inom äldrevården blivit allt mer detaljstyrt. Från att arbetsuppgifterna tidigare inte var så noggrant definierade har de idag blivit oerhört detaljerade. I artikeln ”Omsorgsvardag under skiftande organisatoriska villkor. En jämförande studie av den nordiska hemtjänsten” beskriver Szebehely hur hemvårdare i Danmark varje dag skall bokföra sina arbetsuppgifter enligt ett oerhört detaljerat minutschema där varje handling motsvaras av en viss kod. 

 

”Det fanns 83 olika koder, bland annat 10 koder under rubriken Städning […] och 13 koder under rubriken Personlig omvårdnad (Till exempel bad och nedre toalett). […] Matlagning återfanns under rubriken Näring, och promenad under Mobilisering och aktivitet. Vardagliga sociala aktiviteter hade därmed klätts i en medicinsk, professionell språkdräkt.” (Szebehely 2006, s.27-28) 

Enligt Szebehely är denna detaljstyrning ett uttryck för en effektivitetsdiskurs som idag präglar en stor del av äldrevården i såväl Sverige, Danmark och Finland. Normala ord så som mat, middag eller promenad byts ut mot en vetenskapligt klingande rationell diskurs om näring och mobilisering. Denna diskurs hänger ihop med ett striktare tidsschema där det inte längre finns utrymme för sådan omsorg som Olofsson beskriver i exemplet då hon köper nya kläder åt Svea. Vårdpersonalens arbetsvillkor har också försämrats genom minskad personal och genom kortare arbetskontrakt. Samtidigt som hemvårdarnas arbetsvillkor har försämrats har allt fler vårdare börjat drabbas av utmattning. Nedskärningar i kombination med ökade krav på effektivitet har gjort att vårdyrket inte mera kan utföras på ett sätt där den sjuka människan kan bemötas på ett mänskligt och respektfullt sätt. 

 

”Normala ord så som mat, middag eller promenad byts ut mot en vetenskapligt klingande rationell diskurs om näring och mobilisering.”

 

I boken The Managed Heart (1983) beskriver Arlie Russell Hochschild hur det har uppkommit en instrumentell syn på känslor. Känslor som förut haft en personlig karaktär har blivit varor, produkter eller verktyg som används i yrkeslivet. Hon frågar: ”Vad händer då känsloregler, liksom regler för beteende, etableras av företagsmanualer istället för i personligt umgänge?” Denna instrumentella syn på emotioner reflekterar en vilja att systematisera och effektivisera det mänskliga umgänget. Detta är också en förklaring till varför en vetenskapligt orienterad empatidiskurs idag fått ett så starkt fotfäste inom hälsovården. Den neurologiska empatiträningen standardiserar det mellanmänskliga mötet. Att beakta andra människor framställs som ett allmänt mönster vi kan lära oss att följa oberoende av om vi skalar ned mötet till två minuter. Då vårdare inte mera ges utrymme och tid att bemöta sina patienter på ett mänskligt sätt som måste få ta den tid det tar, försöker man kompensera detta med att drilla vårdarna i ett allmänempatiskt bemötande. Samtidigt ges detta drillande kredibilitet genom hänvisningar till neurologisk forskning i empati. I artikeln ”Changing faces: nurses as emotional jugglers” (2001) citerar Sharon Bolton en sjukskötare som berättar följande:

”Tunga dagar då avdelningen är riktigt full […] går jag omkring med ett dumt flin på läpparna. Det här är vad vi måste göra nu, le mot kunderna och försöka att inte låta dem gå hem missnöjda. Tja, om jag var de skulle jag vara missnöjd. De får mindre hjälp än de brukade. De brukade få min tid och uppmärksamhet. Även om vi kunde vara lite stränga mot ’gnällspikarna’ visste de åtminstone var de stod och de förstod att sjukvården inte kan åstadkomma allt. Men nu? Vi går runt och ler mot dem som om allt är okej när det inte är det. Och vad är det leendet värt? Ingenting. Jag kokar inombords och väntar bara på att jag kan avsluta mitt skift.” (sjukskötare citerad i Bolton 2001, s. 94, min översättning)

Det finns idag ett konstant ökande krav på kostnadseffektivitet inom vården, och en växande tidspress. I en sådan situation framstår standardiserbara lösningar på hur man bemöter patienter som lockande. Frågan är om dagens betoning på mera empati i vården handlar om en vilja att beakta patienten som en person eller om det handlar om att drilla vårdare att bemöta sina patienter artigt på så kort tid som möjligt?

 

Detta är en mycket nedkortad och bearbetad version av en artikel om ”Empatins produktifiering” som publicerades i Filosofisk tidskrift, nr 2, 2019.

 

Ylva Gustafsson är forskare i filosofi vid Åbo Akademi.