Att våga känna efter – utan att söka efter rätt låda

Hur ska man veta att man ljuger om man ljuger för sig själv? Det kan finnas tusen små varningsljus som blickar alarmerande dagligen men man kan välja att låtsas att man inte se dem. Det finns alltid en nanosekunds stund av ärlighet där man kan välja att stanna, se in i ljuset. Eller fortsätta vidare som vanligt. Det vanligas svårighet är att det sällan är fråga om lögner eller ens icke-sanningar. Lögner för en själv är mestadels flyende känslor.

 

Ta till exempel det just nu så populära temat: sexualitet. Ljuger man för sig själv om man inte bryr sig om att man blir glad av att träffa sin vän på ett sätt som känns lite mer än det vanliga? Eller är omgivningens sätt att klassificera så hårt att känslor flyr undan och blir otydliga? Medan man tidigare kunde säga att kravet på att leva heteronormativt var hårt kan man idag tillägga att dagens krav på tydlighet, ärlighet, bekännelse också är rätt hårt. Allt ska klassificeras. Ens känsloliv ska packas i snygga Ikea-lådor. Det påstås att regnbågsfärgade lådor också tillåts, nästan. Men osnyggt kaos tolereras inte.

Det är oftast så att man väljer att inte ta flyende känslor på allvar när det inte finns endast en sanning. Det är lättast att envist ljuga när sanningen skulle kräva ett steg bortom normerna. Då kan man stanna nästan bekvämt innanför det normativa och låtsas att det som gnager, den gnutta självinsikt man skulle behöva ta reda på, är mestadels bara fåfäng inbillning. En vanlig människas längtan efter att vara ens lite speciell.

 

Det svåra med normerna är att de är avtrubbande. Man lär sig ta det vanliga på allvar för att det är så man klarar sig i vardagslivet. Det normala är sist och slutligen bara en överenskommelse om ett genomsnitt som man gärna ska hålla sig i närheten av så att man ungefärligen klarar sig med andra som utan måttstock likaså skulle vara vilsna. Eller vilda. Båda skulle helt enkelt bli för tunga alternativ i längden. Vi skyddas oss med normerna mot oss själva.

 

Skyddat liv är dock rätt grått. Eller färgglatt på hamburgerrestaurangers vis, där varje känsla och smakupplevelse är kalkylerad och kostnadseffektiv enligt det genomsnittliga. Där människolivets realiteter strider mot färgskalan och leder till en smutsig yta som känns som fel men ligger på alla populära hamburgarrestauranger. Det klibbiga golvet som inte borde vara där men alltid är där. Man blir inte van vid det eftersom det så uppenbarligen strider mot idealet. Samma klibbighet stör inte på en mellanölbar eftersom klientelet inte förväntar sig en klar färgskala där det motstridiga inte får plats.

 

Det normala ökar tryggheten för de som passar in – men lämnar många med ett obehag. Och även den som från första början kan ha nöjt sig med att passa in kan drabbas av en smygande känsla att detta inte kan vara allt. Det kan vara några små signallampor först, lite överallt, som man kan lära sig att ignorera. Tar man dem på allvar kan de växa till ett strobodisco som störtar ens liv till något oigenkännligt. Ta två exempel som inte skall läsas som personliga utan ganska allmänna (man vill ju inte oroa sin näromgivning).

 

Trötthet till exempel. Säg att man har ständigt bråttom och undrar ofta om det är värt det. Men de flesta andra talar om samma känsla. Tar man sin trötthet på allvar riskerar man att bli tvungen att erkänna för sig själv att man är olycklig. Och sedan fundera ut hur man ska orka med den insikten. Eller till och med börja göra något åt sin livsstil som ligger bakom tröttheten. Det kan hända att då skulle krävas hårdare tag och farligare utvägar än månadskort till Ladygym.

 

Förälskelse nämndes redan. Säg att man blir nästan kär i alldeles fel människa. Kanske någon av samma kön. Man känner sig fånig av att drabbas av tonårsfunderingar. Man kan ligga vaken på nätterna och undra vad som är lögner för en själv. Att aldrig ta steget är fegt, men hela inbillningen kan också vara ett sätt att få tro att man är lite mera speciell i sitt känsloliv, mer modig än vad som syns på ytan. Det normativa går ofta i förbund med det ansvarsfulla eftersom det normbrytande sällan inte chokerar eller sårar någon i ens närhet.

 

De vuxna i dagens fria samhällen vill inte utsätta sina åldrande föräldrar eller sårbara barn för sina vacklande känslolivs strobodisco i onödan. Man vill inte utsätta sig själv. Man ju kan leva så här också. Man kan ju aldrig med säkerhet veta om man egentligen ljuger för en själv.

 

Om exemplet var en heterosexuell vit man i femtioårsåldern som lämnar ett långt förhållande för att söka sig själv, skulle då ordvalet vara mod och ärlighet? Vad är skillnaden? Han kan söka ärlighet med sig själv, ett nytt, piggare jag – det tror han ofta själv. Men om hans metod är att söka det mest konventionella sättet att känna sig fräsch igen (den unga sekreteraren), utan att ifrågasätta ens de tröttaste klichéerna om åtrå och makt, då blir det lite svårt att beundra hans fyndighet.

 

Det typiska för idag skulle vara att konstatera att eftersom vi inte kan veta (den unga sekreteraren kanske är en alldeles speciell person och de tillsammans tar ett steg mot det okända) är det bäst att inte spekulera och fördöma. Men feministen skulle nog mena att det är viktigt att även den tråkigaste medelåldersgrannens känsloliv dissekeras av kollegor, grannar och ex-hustruns väninnor. Normer, tolkningar och halvsanningar ska skvallras om, och helst med exempel från folk vi känner (eller ska vi säga känner på ett annat sätt än vi känner Brooke, Ridge, Gwyneth eller Kanye).

 

Den feministiska skvallergruppen skiljer sig från den elaka syjuntan i att den klassiska syjuntans vulgärversion utgör en kontrollmekanism med både godtycklig domstol och grym straffapparat, till exempel tystnad och uteslutning, i maktens ledband. Det feministiska skvallret söker alternativ, vill förstå och stöda normbrytning. Det feministiska skvallret signalerar att vanliga människors känsloliv är viktigt och politiskt. Att varje flyende känsla kan tolkas på olika sätt. Att vardagslivets begär innehåller oanade möjligheter. Svallergruppen minns också att alla inte har råd eller mod att verkställa sina drömmar, vilket inte betyder att känslonystanen skulle vara triviala. Obestämda, bångstyriga känslor ses ofta fåniga och pinsamma – det effektivaste sättet att hålla folk i schack, att tvinga på en självcensur som självaste Foucault skulle skratta rått åt. Den feministiska skvallergruppen uppmanar till det motsatta, till ett bejakande skratt. Ett fniss åt oss alla som ljuger konstant.