Vad är feminism? Frågan dyker upp på nytt och på nytt och svaren förändras och utvecklas tillsammans med rörelserna. För feminismen är inte, har aldrig varit, en.  Uttrycken för rörelserna och målen har alltid varit många och då kan det vara svårt att berätta vad feminism är, speciellt för någon som själv inte identifierar sig som feminist.

 

De som inte ännu identifierar sig som feminister undrar ofta vad feministers mål är. Men det kan vara svårt att visualisera ett mål, oftast handlar det om frånvaro av förtryck, men eftersom förtrycket är så djupt rotat i våra samhällsstrukturer och vår vardag kan det vara svårt att i annat än små glimtar få en idé om hur vi kunde organisera oss utan det.

 

Sanningen är ju att feminism gör snarare än är, och att definitionen därför hela tiden är i förändring. Men som chefredaktör för en tidning som är feministisk (eller som gör feminism) så har jag ändå fått inse att jag måste ha en arbetsdefinition på vad feminism är som går att presentera för personer som inte nödvändigtvis anser att de själva är feminister. Det är för tillfället en tredelad definition och jag tänkte dela den med er här.

 

För det första: feminister tror på alla människors lika värde. Alltså att alla människor är lika värda, inte likadana. Få feminister strävar efter något sorts utsuddade av olikheter, tvärtom är olikheter något feminister värnar starkt om. Men då som olikheter från andra olikheter, inte olikheter från en norm.

 

Här är det få som motsätter sig, de flesta vill tänka att de är av den här åsikten. Men så är det uppenbart inte. I Finland har vi till exempel just nu ett regeringsparti som inte anser att alla människor är lika värda.

 

Alla människors lika värde är just en värdefråga och det är därför svårt att argumentera om. Ifall någon inte håller med är det svårt att med logiska argument övertyga den personen. Det här är helt enkelt en åsikt och du kan hålla med eller inte.

 

För det andra: feminister ser att människor inte behandlas som att de är lika värda. Det här är en fråga som basarer sig på fakta. Vi kan mäta det här på olika sätt och vi vet att det är så att människor inte behandlas som att de är lika värda. Vad vi som feminister väljer, eller tvingas, fokusera på varierar mycket och kan till och med stå i konflikt inom rörelsen. Centralt är ändå (oftast) frågor kring kön. Men få feminister skulle nog sluta kämpa ifall orättvisorna kring kön upphörde och alla andra förtryck kvarstod. Gemensamt för alla feminister är med andra ord kunskapen om att människor är långt ifrån jämställda och vetskapen om att det här är en kunskapsfråga och inte en åsikt.

 

Många tror däremot att det här är en åsiktsfråga. Som exempel kan vi ta regeringsprogrammet som konstaterar att kvinnor och män är jämställda i Finland. Det är, förutom faktamässigt fel, inte något regeringen kan besluta om. De kan ta ställning om de vill arbeta för att alla människor ska vara jämställda, men de kan inte besluta om att vi är det.

 

Den här andra punkten är alltså inte en som egentligen borde väcka mycket diskussion mellan feminister och icke-feminister. Om du inte är feminist kan du nöjt luta dig tillbaka i ojämlikheterna och låta feminister sinsemellan diskutera dem. Men så är ju inte alls fallet. Det är just på den här punkten feminister möter mest motstånd. Faktumet att människor behandlas som om de var olika värda ifrågasätts oupphörligen trots att bevisen på så är fallet är oändliga.

 

För det tredje: feminister jobbar aktivt för att förändra de förtryckande strukturerna. Det här påståendet möter sällan på motstånd från människor som inte räknar sig själva som feminister, folk i allmänhet vet att feminister är aktiva. Här hittar vi däremot den interna kritiken om vad som är viktigt att göra, när, eller hur vi ska arbeta. Och naturligtvis den jobbiga känslan av otillräcklighet som är svår att undvika.

 

I det här numret av Astra, som har temat KAMP hittar ni, framförallt, inspiration att fortsätta kämpa.

 

Nina Nyman

Skribenten är Astras chefredaktör