Sår 

Våren 2018 sa min kropp tillfälligt upp sig. Ett av mina påtagligaste symtom var sömnsvårigheter, och diagnosen blev utmattningssyndrom. På olika sätt försökte jag lösa mitt sömnproblem – jag testade allt från sömnmedicin till sömnappar. I en av dessa appar fanns en visualiseringsövning för att komma ner i varv och somna. Den gick ut på att visualisera en plats där jag kände mig hemma. En plats där jag var trygg. Jag skulle se framför mig hur den såg ut, vilka dofter och ljud som kunde urskiljas, hur jag själv fanns på den platsen. För mig fanns ingen tvekan om vilken plats jag skulle välja: den lilla sjön i närheten av mitt hem där jag badat alla somrar sedan jag var elva år och först flyttade dit. Den ligger mitt i en skog, och på somrarna hörs där fågelkvitter. Trollsländor och fjärilar gör mig sällskap på klipporna, och ibland simmar en snok förbi. I visualiseringsövningen föreställde jag mig den platsen, som bär namnet Lilla Mörtsjön. En plats jag förknippar med trygghet, stillhet och vila. Jag kan fortfarande se den framför mig precis så som jag gjorde då, trots att den nu är förändrad. 

 

 

”Jag går mot sjön så som jag gjort hundratals, kanske tusentals gånger tidigare. Skogen är tät ända fram. Men plötsligt är det ljust på ett sätt som den täta grönskan inte brukar tillåta.”

 

 

Sommaren 2020. Jag går mot sjön så som jag gjort hundratals, kanske tusentals gånger tidigare. Skogen är tät ända fram. Men plötsligt är det ljust på ett sätt som den täta grönskan inte brukar tillåta. Marken är jord och torra kvistar, fällda stammar och uppvräkta rötter. Jag skriker rätt ut. Skogsmaskiner har slitit sönder all växtlighet. Plöjt djupa fåror, perforerat och förstört. Min dotter konstaterar, nästa gång vi går dit, att det ser ut som att någon sprängt en bomb. Jag tar ett foto och publicerar på sociala medier, skriver: Hur kan det här vara tillåtet? Jag vill ringa någon och anmäla ett brott, men det finns ingen sådan myndighet.  

 

Sorg 

Det är en sorg för mig att den där skogsgläntan är förstörd och inte kommer att bli sig lik igen under min livstid. Kan den sorgen leda till något större? Kan den vidga vad filosofen Judith Butler har benämnt som sörjandets ramar – det som är möjligt att känna när andra lider eller dör? Butler menar att vi människor är benägna att acceptera en del våld samtidigt som vi upprörs av annat – beroende på vem det är som drabbas av våldet. Bara de liv som befinner sig inom sörjandets ramar är möjliga att sörja på ett kollektivt plan, de är ”sörjbara”. Vissa kategorier av människor förstås istället som ”förlorbara” och deras liv ”kan förspillas, just därför att de är inramade som redan förlorade eller förspillda”, skriver Butler i boken Krigets ramar. Krig och folkmord, men också en otillräcklig socialpolitik, möjliggörs av att vi ser på vissa människors liv som förlorbara eller redan förspillda. Butlers begrepp sörjbarhet har alltså i första hand använts för att förstå vilka människoliv som är möjliga att sörja och hur det hänger ihop med frågor om makt.  

 

 

”Det är en sorg för mig att den där skogsgläntan är förstörd och inte kommer att bli sig lik igen under min livstid. Kan den sorgen leda till något större?”

Etnologen Michell Göransson vidgar begreppet till att också inkludera djur i sörjbarheten. Göransson skriver i boken Ätbara andra att frågor om ”djurighet” är nära sammankopplade med vem som kan göras ”dödbar”. Det handlar alltså om just dödandet, att någon är möjlig att döda, till skillnad från förlorbar som handlar mer om att det är möjligt att inte bry sig om när någon till exempel svälter. Djur mördas inte, det heter istället att de dödas eller avlivas. Inte ens det dödliga våldet förstås som brottsligt när det riktas mot icke-mänskliga varelser. Men om sörjbarheten kan vidgas och också inkludera det ”djuriga” – hur är det med det vi skulle kunna kalla det ”naturiga”? Kan sörjbarhet också användas för att förstå vilka platser som är möjliga att sörja och vilka platser vi människor tycks finna det rimligt att skövla och för evigt förändra?  

 

Skogen är vi 

Religionshistorikern David Thurfjell skriver i boken Granskogsfolk om det motsägelsefulla i att svenskar generellt sett gärna beskriver sig själva som ett naturälskande folk samtidigt som Sverige sedan många decennier tillbaka bedriver rovdrift på naturen. Sverige befinner sig i topp fem av alla länder i världen när det gäller andelen planterad skog. Endast cirka 10 % naturskog finns kvar, och även den är hotad av skogsavverkning som sker i allt snabbare takt. Bara sedan 2016 har avverkningstakten ökat med 49 %, enligt forskningsresultat som refereras i dokumentärserien ”Slaget om skogen”, producerad av Sveriges Television år 2021. De rödlistade arterna ökar ständigt, och många av dessa är skogslevande. Författaren Thomas Tidholm kommenterar detta vansinniga förfall i den ursinniga texten ”Skogen som drängstuga”, som är både dikt och pamflett: ”Skogsbrukets marker ligger där som om det vore lördagsmorgon och en hord fyllon dragit fram under natten.”  

Våldet är en metafor som ligger nära till hands vid åsynen av det människohand gjort mot naturen. Fortsätter att göra. Det visar hur vi tycks behöva förmänskliga naturen för att den ska vara möjlig att sörja. Våldet kanske bara kan förstås som våld om det föreställs riktat mot något som är jämförbart med en människokropp. I den socialpolitiska tidskriften Pockettidningen R skrivs år 1978 om Rönnskärsverken i Skellefteå, där bland annat koppar, bly och guld produceras. Numret bär namnet ”Guld och döda skogar” och vittnar om hur människor blir sjuka och skog och marker dör i närheten av verken. Det är ett annat slags ingrepp (angrepp) än hyggesbruket, men handlar likväl om människans misslyckande att leva i samklang med naturen. ”Skellefteå är en våldtagen kommun”, står att läsa i numret. ”Dödsförskräckt och skändad ligger hon tyst och stilla i Bolidens famntag. Gör hon motstånd kan hon bli strypt. Utan Boliden AB inga jobb, ingen framtid, inget hopp.” Att våldet mot människa och natur beskrivs som en förutsättning för jobben och överlevnaden säger något om ojämlikheten, inte bara i relationen människa–natur utan också i relationer mellan människor. Arbetarna och storbolagen. De som lever nära skogen och de som äger den. Naturen är här inte bara jämförd med vilken människa som helst, utan liknas specifikt vid en skändad kvinnokropp. Ett kvinnokodat offer som behöver räddas.  

 

 

”Endast cirka 10 % naturskog finns kvar, och även den är hotad av skogsavverkning som sker i allt snabbare takt.”

 

Thurfjell menar att människors kärlek till skogen ofta sker i metaforisk betydelse, alltså att det är vad skogen representerar för det egna livet och den egna existensen som upplevs viktigt snarare än träden och markerna i sig. Thurfjell skriver: ”Förmultning och sprudlande grönska som pågår samtidigt i ett aldrig avstannande kretslopp, vårblommor som trotsar vintern. Allt detta blir liknelser som sätter livet i ett större sammanhang.” Frågan är om vi kan ta oss bortom det metaforiska och faktiskt göra oss människor på allvar delaktiga i naturens sammanhang. 

 

Att sörja skogen 

Genusvetaren Ina Knobblock skriver i artikeln ”Att skriva från gränslandet: dekoloniala berättelser från Sábme” att urfolks epistem, i betydelsen kunskap och perspektiv, vilar på ”en förståelse av världen som sammanlänkad i en relationell väv. Denna väv innefattar och konstituerar individer, sociala och kulturella sfärer och landet.” Den världsbilden, menar Knobblock med stöd i andra tänkare med urfolksperspektiv, står i konflikt med den som förstår naturen som ”ingenmansland” eller ”råvarukapital” som det står människan (eller åtminstone vissa människor) fritt att utnyttja. Marken blir i ett sådant perspektiv ett objekt snarare än en part i en relation. Som part i en relation hade den skövlade skogen varit möjligare att sörja. Det är för att jag tycker mig ha en relation med den skogsglänta som en gång fanns där invid den lilla skogssjön där jag badar som jag kan sörja förlusten av den. 

 

 

”Att våldet mot människa och natur beskrivs som en förutsättning för jobben och överlevnaden säger något om ojämlikheten, inte bara i relationen människa–natur utan också i relationer mellan människor.”

 

 

Det går kanske inte att prata om avhumanisering när det handlar om skog och mark, så som det går att göra i relation till de människor som skrivs ut ur mänskligheten och förstås som ”förlorbara”, för att tala med Judith Butler igen. Men nog kan även platser ses som förlorbara, inte sörjbara, inte skyddsvärda. Enbart råvara och i den egenskapen värdefulla, men endast i ekonomiska termer. Det är dumt och kortsiktigt. När jag förstår att den skövlade marken kan fortsätta att släppa ut koldioxid i närmare ett halvsekel efter det att skogen huggits ner förstår jag också hur skogens hotade existens bokstavligen hotar min egen existens. Att skogen dör påskyndar också mänsklighetens död. Vi är sammanlänkade livsformer. Om inte empati och medkännande är möjligt så är kanske självbevarelsedriften det.  

 

Kim Silow Kallenberg är etnolog och verksam som lärare och forskare vid Södertörns högskola strax söder om Stockholm. Kim har tidigare bland annat skrivit om sörjbarhet i relation till missbruk och psykisk ohälsa i boken Sörjbara liv (2021).