Month: september 2018

Första händelsen som jag minns är då jag är ca. 6 år och en nära släkting till mig stänger in mig och honom på mitt rum hemma hos mig. Han säger att jag inte får går ut ur rummet innan jag sett och rört hans kön. Jag får panik och försöker tränga mig förbi. Då hotar han med allt möjligt ifall jag skulle våga berätta för mina föräldrar. Vilket jag då såklart aldrig vågade.

Minns också väl hur killarna på mitt dagis jämt ville visa och att man gärna skulle röra deras kön. För så gjorde man ju på TV!

Tyvärr har ju inget ändrats längs med åren…

Förra vintern då jag var ute med en kompis på en krog så började några killar ragga på oss. Jag sade att jag inte var intresserad och att jag hade kille. Men den ena killen gav inte med sig och fortsatte försöka längs med kvällen. Till slut sade jag argt till att nu får han verkligen sluta. Så gick jag och min vän till baren. Plötsligt kände jag hur någon drog upp min klänning framför alla. Så hörde jag hur han skrattade till sina kompisar och sa: jag sade ju att hon har sådana trosor som man bara har när man är i ett förhållande.

Det finns så himla, jävla mycket jag kunde berätta men bestämde mig för att begränsa det till en incident ur det finlandssvenska rummet. Här kommer det:

För några år sedan jobbade jag på en liten finlandssvensk advokatbyrå. Den ena ägaren av byrån, min chef, var en närmare 70-årig man med fru och vuxna barn. Jag var 27 då. Tilläggas bör att jag jobbade direkt för honom och assisterade honom i både arbetsrelaterade och privata ärenden.

Chefen berömde dagligen mitt utseende (snygg frisyr, vilken sexig skjorta, snärtig kjol etc), trots att jag upprepade gånger sa att jag önskar att han inte kommenterar mitt utseende. Han uppvaktade mig ofta med blommor och choklad och ville gärna luncha tillsammans på stan. Han brukade också bjuda med mig på vernissager och tillställningar utanför arbetstid. Om jag tackade nej frågade han pånytt tills jag inte längre hittade på svepskäl och gick med på det. Jag hade svårt för att säga nej, han var trots allt trevlig och eftersom vi jobbade så tätt ihop ville jag inte förstöra stämningen mellan oss. Jag kände mig konstant ångestfull och insåg att jag började klä mig annorlunda på jobbet för att undvika hans blickar och äckliga kommentarer.

En fredag då arbetsdagen led mot sitt slut kom han in på mitt arbetsrum med en flaska vin och två glas. Jag kände igen press för att stanna på ett glas trots att min sambo väntade mig hem. Ett glas blev till två och två till tre. Alla andra hade gått hem. Jag märkte att han började bli berusad, och kände att det är dags för mig att gå hem. Då sa han: ”Vet du, du är en väldigt härlig flicka, men det finns ett problem med dig”. När jag frågade vad det problemet är sa han ”Jag drömmer om dig”, medan han slickade sig om läpparna och såg på mig från topp till tå. Jag försökte skoja bort det (än en gång för att inte förstöra stämningen mellan oss) och gick till hallen för att ta på mig rocken. Han kom efter mig, sjönk ner i en soffa och sa allvarligt: ”Kan man få en puss?” Jag sa bara ”Trevligt veckoslut!” och öppnade dörren. Han upprepade sin fråga med en hårdare ton medan jag sprang ut genom dörren, rusade ner för trapporna och till spårvagnshållplatsen med själen full av avsmak och ångest. Jag visste att måndagen skulle komma och samma jävla vardag med denna äckelgubbe skulle fortsätta.

Någon månad senare hittade jag äntligen ett nytt jobb. Med stor rädsla klev jag in på chefens rum och sa upp mig. Som tack för min insats fick jag en ordentlig utskällning. Han sa att han aldrig borde ha anställt mig och att han hoppas att jag blir olycklig på mitt nya jobb. Hans kvinnliga kollega skötte inte saken bättre, hon sjönk ihop bakom sitt bord och bad mig gå ut ur hennes rum. Jag gick hem gråtande den dagen. Under hela den fyra veckor långa uppsägningstiden fick jag minsann känna av att jag svikit dem, i form av extra arbetsuppgifter och utfrysning för hela pengen.

Jag befarar att jag varken var den första eller sista sekreteraren som hamnat ut för honom, men jag hoppas att han någon dag, på något sätt, åker fast för allt skit han gjort.

Har alltid förminskat det jag var med om. Skyllt på mig själv som inte sa tillräckligt hårt nej. Tänkt att jag gjorde fel som inte kämpade emot. Tänkt att det jag var med om inte var tillräckligt hemskt för att någon skulle bry sig. Funderat om jag överreagerat. Klumpen som suttit i magen sen min första gång sitter ännu kvar, men efter att läst bekantas och obekantas berättelser märker att jag inte är ensam och klumpen blir lite mindre för varje ord jag skriver. Så, tack för det. Det känns oerhört skrämmande att skriva någonting såhär personligt, men jag vill vara en del av rörelsen så here goes something;

Jag var väl 15, hade en hemmafest. Det fanns en kille jag var smått kär i och ville gärna lära känna bättre. Vi dansade hela kvällen. Till sist gick vi upp till badrummet i mitt hus, där vi har en bastu. Vi började hångla och redan då förstod jag vart det skulle leda. I samma sekund minns jag ångesten som kändes i kroppen- tänkte att jag nog sen heller inte är färdig att mista min oskuld. Oavsett fortsatte jag med det vi höll på med- kanske känslan skulle försvinna tänkte jag, men det gjorde den aldrig.

Vi förflyttade oss till bastun och han tryckte mig ner på bastulaven, började dra bort mina kläder. Här och nu började jag förklara för honom att jag kanske sen heller inte vill, att det var min första gång och att jag inte kände mig bekväm. Han fortsatte kyssa mig och försäkrade mig om att det inte skulle göra ont. Jag brydde mig inte om det sa jag, ville hellre bara gå ner tillbaka och dansa. Minns ännu också att jag sa nej många gånger. Kanske jag sa det tyst, men jag sa det. Minns inte nästan någonting från själva sexet men tror det tog slut i förtid eftersom jag var så torr. Efter sexet bad han mig suga av honom, vilket jag gjorde även om jag inte ville. Vet bara att det kändes som att jag inte fick luft. Efteråt minns jag inte så mycket. Vet att han lämnade mig kvar i badrummet där jag kände mig helt förstörd. Efteråt hörde han aldrig mera av sig.

Idag har jag blandade känslor om det som hände. Jag känner ett så enormt hat för honom. Dom gångerna jag gråtit för alla minnen kommit tillbaka och förstört sex med min pojkvän- någonting som borde vara en vacker och härlig sak. Dom gångerna kommer jag för evigt skylla på honom. Dock när jag råkar se honom på stan etc. känner jag och ser hans skam. Jag vet inte om han vet hur påverkad jag blev av vad som hände, men jag kan se att han vet att han gjort något fel. Detta gör det lättare för mig att förlåta honom kanske i framtiden. Jag förstår också att han var ung, dum, full och kåt. Självklart är det inte orsak nog, men jag tänker ändå inte på honom som en dålig/elak person.

Det jag vet säkert är att det som hände har för evigt förändrat mitt förhållande till sex. Idag är jag tacksam för att ha världens snällaste pojkvän som gör saker i min takt, förstår mig om jag säger att jag inte vill, och håller om mig när alla minnen kommer tillbaka o jag inte kan sluta gråta.

Har själv också blivit nedvärderad av speciellt en person som är gudfruktig och fått förlåtelse på söndagen inom sin sekt men för mig var det stort trauma som jag minns än idag…han var så elak och han förödmjukade mig så mycket så jag minns det än idag.

Jag är 18 år. Jag och min dåvarande pojkvän hade det ganska struligt. Förhållandet skulle inte hålla många veckor till. En helg var pojkvännen ute på fest på annan ort, så jag mötte upp med vår gemensamma vän. Han var närmare min pojkvän än mig, dock. Vi mötte upp med ett gäng andra och tog oss ut i sommarnatten och bara hängde på stranden och drack sprit. Det var en väldigt kul kväll men jag drack för mycket, kanske främst för att jag var så heart broken.

Jag berättade till vår gemensamma vän om hur ledsen jag var. Han lyssnade, klappade på ryggen och gav mer sprit. Sen åkte alla hem och jag och vännen gick hemåt tillsammans. Jag ville inte gå hem till mig ännu, för jag visste att jag skulle bara börja gråta pga den bristande relationen så jag frågade om jag fick komma med in till honom och vi kunde spela sällskapsspel, lyssna på musik eller vad som helst. Så det fick jag.

Väl inne insåg jag hur full jag var. Han hade bara ett ställe att vila på – sängen – så jag slängde mig ner där efter ett tag och klagade på att jag var så full, att jag borde gå hem, kanske beställa taxi. Jag hade svårt att hålla upp ögonen för allt snurrade. Han kom till mig och drog av mig mina strumpbyxor. Jag sa ingenting, förutom typ ”nejmen va?” för jag var så förvånad. Vi var ju så platoniska kompisar tänkte jag, vad är detta? Och jag var tillsammans med en av hans bästa vänner, om än ostadigt! Jag skulle definitivt ha sagt ifrån, men jag gjorde inte det. Han trändge in i mig och gjorde sitt och kom utan kondom på bara någon minut. Sen sa han ”ja, du borde nog ta ett dagen efter piller”. Sen pratade vi aldrig mer om den saken. Varför sa jag inte ifrån?

Han tryckte mig mot väggen, en kyss, det var allt han ville ha. Jag skrattade av nervositet och slingrade mig i hans armar. Jag sa nej, nej jag vill inte! Om och om igen uttalade jag orden och undvek hans blick. Han fortsatte tjata och försökte kyssa mig. För första gången märkte jag hur stark han var. ”Inte gråta, skärp dig, gråt inte” sa rösten i mitt huvud medan paniken steg inombords.

Plötsligt hörde jag att någon kom mot dörren, min lärare var påväg. En våg av lättnad sköljde över mig men även vågor av skam. Jag skämdes över att läraren nästan kommit på oss, skämdes över min feta kropp, skämdes över att jag inte var stolt över att någon ville ta på min feta kropp, skämdes över att jag inte bara gett efter och skämdes för min existens. Så mycket skam.

Jag var 14 år gammal. Vi hade gjort slut någon vecka innan, ett gemensamt beslut där han hade tagit upp saken till tals. Vi skulle fortsätta som vänner. Ingen av oss tog någonsin upp händelsen igen. Han var min första kärlek.

Jag gick i åttonde klass och skulle träffa en kille som jag skrivit med ett tag, jag var pirrig, förväntansfull och lite småkär. Hela träffen börjar konstigt då han tar med mig till en övergiven lokal han hade nycklarna till istället för att komma hem till mig som jag föreslagit. Vi pratar en stund innan han ställer frågan: ”jaha ska vi knulla då?” Jag blir helt paff. Minns inte ens om jag hann svara någonting innan han häver ut sig att ”han har ju hört att jag är så jävla lätt att få i säng”. Jag hade haft sex med en kille tidigare, min pojkvän som jag varit superkär i. Jag försöker förklara att nej, jag vill inte ha sex med honom. Då blir han irriterad och säger att vi lika gärna kan gå hem då om jag inte tänker göra någonting. Småkär som jag var i den här killen blir jag desperat och säger att ja men nåt kan vi ju göra.. Hans byxor åker snabbt av och mitt huvud pressas mot hans kön. Jag visste inte hur man sög av någon och jag mår illa hela tiden, men tänker att kanske han vill vara med mig lite längre om jag går med på det här. När han försöker närma sig mina trosor drar jag snabbt bort hans händer och ljuger ihop att jag har mens. Han pressar mig att det inte spelar någon roll och jag tar säkert bort handen 20 gånger. Till slut tröttnar han och bestämmer att vår träff är slut nu. När vi ska säga hejdå klämmer han mig hårt på brösten och flinar. Jag sov ingenting den natten, hade världens magknip och till mina tjejkompisar ljög jag ihop en historia om att han varit supergullig och vi haft det trevligt. Nästa dag har jag ont i magen när jag kommer till skolan. Jag undviker korridoren där han brukar hänga. Funderar på att skippa lunchen men samlar mod. I samma sekund som jag går in i matsalen börjar det stora grabbgänget mitt i salen busvissla, stampa i marken och skrika. Ord som ”hora” ”kuksugare” ”jävla madrass” kastas om varandra. Hela matsalen stirrar på mig och jag springer ut och låser in mig på en toa. Stannar där hela dagen tills alla gått hem. I säkert 5 år efter den här ”kanske inte så allvarliga” händelsen så mådde jag dåligt och anklagade mig själv för vad som hade hänt.

Jag kunde berätta om många erfarenheter, men väljer att plocka några ur bankvärlden.

Som kvinnlig bankanställd på delar av 80- och 90-talet, möttes jag av sexuella anspelningar och inviter, både av manliga kunder och av bankdirektörer. Jag kan inte anklaga mina egna lokala förmän/bankdirektör, de skötte sig bra gentemot mig, men när man var på kurs inom banken, fanns där bankdirektörer som tog förgivet att en kvinna i lägre ställning alltid skulle säga ja till sexuella inviter.

Jag hamnade att säga tydligt och bestämt NEJ flera gånger, både till kunder och till bankdirektörer (från annan ort) – med den påföljden att jag senare blev luft. Från att ena dagen ha haft god kontakt med kund/direktör, till att dagen efter jag hamnat att säga NEJ, inte hälsas på, inte vara synlig.

Kunder som tidigare alltid önskat att jag skulle betjäna dem, köat till mig fast jag haft längst kö – efter att jag sagt klart och tydligt NEJ och STOPP, kom de sen aldrig till mig mer och slutade som sagt att hälsa och se på mig.

Ville bara belysa detta, att det även skett/sker i bankvärlden…

Min första pojkvän. Så vansinnigt svartsjuk. Jag ska helst inte prata med andra män. Jag ska helst inte ens ta på min egen kropp utan att han är närvarande. När vi gör slut är jag ändå förkrossad och han utnyttjar detta genom att dyka upp i tid och otid i min lägenhet för att få en enda sak. Han säger att jag ska vara tacksam för att han brytt sig så mycket. Ibland är han artig, ibland får jag bara meddelanden från honom med ett enda ord: judehora.

Något senare. En annan pojkvän installerar en keylogger på min dator för att kontrollera att jag inte skriver eller läser något olämpligt (läs: kontakt med andra män eller annat som kan tänkas röra sexualitet). Jag reagerar inte ens på det absurda i hans handlingar förrän långt efter att vi gjort slut.

Däremellan: Det är musikfestival. Det är sommar. Jag är sexton. Jag är full. Jag får sällskap hem, efter en fantastisk konsert, av en kille jag inte känner så väl. Vi umgås i samma gäng, inget mer än det. Vi stannar till vid en fotbollsplan för att jag ska vila ut eller något. Jag minns inte detaljerna kring det. Jag minns att vi hånglar och att han plötsligt knäpper upp byxorna. Jag vill inte. Jag vill inte men jag orkar inte säga nej. Jag ligger knäpptyst och försöker få grepp om min egen berusning. Jag tittar åt ett annat håll hela tiden. Han försöker. Min kropp fryser fast och han lyckas inte fullborda något. Jag är tacksam. Så himla tacksam. Jag tar mig därifrån.

Dagen efter är jag helt iskall och förstår inte hur han inte förstod att jag inte sa nej med hela kroppen även om jag inte sade nej rakt ut. Jag sade aldrig ja. Jag är arg och besviken men bestämmer mig för att inte tänka så mycket mer på det. Några dagar efter händelsen möter jag min dåvarande bästa vän i mataffären. Hon skrattar. Säger att de lekte charader utan mig för någon kväll sedan, att killen var där, att han fick i uppdrag att härma mig och för att få folk att förstå vem det handlade om signalerade något i stil med “för tight!” med kroppen. De har skrattat. Han har kränkt min kropp och sedan har de mage att träffas i grupp bakom min rygg och skämta om min kropp som var paralyserad av ovilja. Jag slutar prata med den vännen. Jag slutar prata med ganska många, faktiskt.

Jag tänker aldrig sluta prata igen.

En nära manlig släkting tafsade på mig i flera år som barn och tonåring. Jag kände alltid äckel och obehag men det dröjde länge innan jag vågade säga något till en vuxen. Den vuxne jag slutligen berättade för försökte konfrontera släktingen, men i övrigt lades locket på. Jag skulle absolut inte berätta för någon annan, och det var viktigt att resten av släkten inte fick reda på något. En polisanmälan var det aldrig tal om. Den enda förändringen i släktingens beteende var att han i fortsättningen ”bara” höll sig till kommentarer om min kropp när ingen var i närheten. Han utnyttjade tillfällen där han kunde blotta sig.

När jag blev äldre slutade han plötsligt men jag fick senare reda på att han fortsatte med de yngre i släkten. Jag vågade själv bara konfrontera honom först i vuxen ålder. Han har dött sedan dess och nu anses det fult att försöka ta upp frågan och försöka diskutera den efter att han är död.

Till alla vuxna som någon gång bevittnar eller får berättat för sig om övergrepp av barn och unga: Handla alltid. Agera. Det ”sociala kaos” (brutna familjeband, förlorade vänner, jobbig stämning) ni befarar är ett mycket mindre pris att betala än att offra drabbade barns och kvinnors tillit, trygghet och säkerhet. Det finns ingen ”frid” att bevara i en släkt eller bekantskapskrets där övergrepp sker, det är en illusion. Det enda man gör är att hålla fast vid en polerad fasad som möjliggör att övergreppen fortsätter och man överger dem som behöver ert stöd och makt att handla som allra mest.