Drömmar om världen stelnar i individdyrkan

Share

Malala Yousafzai

 

“We have a dream”-utställningen på Fotografiska i Stockholm (9.12.2016 – 19.02.2017) kan kallas för en människorättskämparnas “Hall of Fame”. Under mer än tio år har Albert Wiking och Oscar Edlund från Lund fotograferat och intervjuat hela 114 personer vars livsgärning berört dem. Spektret är brett – allt från (för mig) okända svenska aktivister för antimobbning och äldreomsorg till världskändisar som Malala Yousafzai och Dalai Lama blickar ner från väggarna i utställningssalen.

Projektets episka anslag förstärks av att porträtten går i svartvitt och utställningen ackompanjeras av ett soundtrack med dramatisk musik och bitar ur patostyngda tal, bland annat Martin Luther Kings ord som gett namn åt hela utställningen. Porträtten är starka och stilfulla, men framställda på ett sätt som leder tankarna till idolporträtt snarare än konstverk.

 

Det hade kanske inte behövt vara ett problem, projektets uttryckliga syfte är att dokumentera människor som gjort viktiga och beundransvärda saker. Samtidigt finns det något skevt med att hela utställningen inleds med en text som betonar att ingen av de medverkande är ofelbara (att det inte handlar om helgon eller superhjältar) när varken bilder eller bildtexter senare följer upp den här nyanseringen, trots att flera kontroversiella deltagare finns.

 

Det paradoxala ligger i att utställningen påstås vara en uppmaning till oss alla “vanliga” människor att våga oss utanför vår bekvämlighetszon och ut i världsförbättrandet, medan såväl estetik som ordval glorifierar exceptionalitet: ensamma människor som gjort det omöjliga.

 

Just ensamheten är speciellt problematisk ur ett feministiskt perspektiv. Visst behöver vi ibland galjonsfigurer för att ge synlighet åt specifika problem, men i upplyftandet av vissa individer framom andra stannar vi lätt kvar i en patriarkal hierarki, oberoende av vem som just nu står på toppen. Feministisk världsförbättring har av tradition handlat om kollektiv organisering, och det samma gäller för klasskamp och antirasism, även om den aspekten lyser med sin frånvaro i “We have a dream”. Tvärtom lyfts det alltid fram som en positiv sak när en individ verkat utan att ha stödet av en organisation i ryggen. Det gäller också Wiking och Edlunds beskrivning av sitt eget projekt.

 

Även om utställningen för fram människor från hela världen blir Sverigebaseringen tydlig, och frågan är om den kunde ha medvetandegjorts och problematiserats ännu mer. Jag kan förstå poängen med att vilja lyfta fram personer som engagerat sig på lokal nivå, men intrycket blir ändå att det krävs otroligt mycket mer av en asiatisk eller afrikansk aktivist för att tas upp på listan. Med det sagt märks det ändå att projektet tänkt medvetet kring representation, både när det gäller kön och etnicitet, även om kriterierna – som sagt – tycks lite ojämna.

 

“We have a dream” är inte bara en utställning, utan även en bok och ett läromedel. Förhoppningsvis ger de senare utrymme åt en mer nyanserande fördjupning av den stora frågan om hur man kan göra skillnad i världen, något som nu riskerar drunkna i nyliberal individdyrkan.

 

 

Text: Ylva Perera

Share