Det här är det första numret av Astras hundrade årgång och vi har valt att ge det temat Åldrande. I det här numret kommer vi ändå inte att behandla just Astras åldrande, det får vänta till höstens jubileumsnummer, utan i det här numret tar vi oss an bredare feministiska frågor kring åldrande. Vad som skrämmer oss, vad som ger oss hopp och framförallt hur vi kan dela våra erfarenheter och åldras tillsammans.
Under hösten samlades en stor del av världens kvinnor runt metoo-kampanjen och i Svenskfinland hade vi vår egen version i form av #dammenbrister som Astra fungerade som värd för.
Rörelsen har haft en otrolig genomslagskraft. Främst har genomslaget handlat om att problemet med sexuella trakasserier och sexuellt våld verkligen diskuteras. Det diskuteras även av personer som sitter på makt att göra förändringar, och vi börjar också se tecken på att en del riktiga strukturförändringar är på gång för att minska problemen.
Nästan ett halvt år senare är det dags att fråga hur kampanjen kunde slå igenom så stort. Jag kan helt ärligt säga att jag inte kunde föreställa mig något ens i närheten av det här den där dagen då den första metoo-hashtaggen dök upp i mitt flöde. Kanske berodde mitt tvivel på att jag sett för många bra feministiska kampanjer få allt för lite synlighet, kanske berodde tvivlet på min misstänksamhet mot sociala medier som politiskt verktyg. Men feministisk kamp har allt som oftast förmågan att omvandla cynism till inspiration, och så även denna gång. När jag, tillsammans med väldigt många av er, var med om att skapa dammenbrister blev metoo-rörelsens strukturer tydligare för mig och det var lättare att förstå vad det är som gör att vi är så många som kan samlas kring de här frågorna i den här rörelsen just nu.
#dammenbrister och #metoo återanvänder helt enkelt sjuttiotalets metod om medvetandehöjning och berättandet som strategi, men i en ny digital kontext. Vidare visar den på vikten av en global rörelse som är lokalt förankrad och vikten av att ha en egen röst och makten över sin egen berättelse. Det är strategier feministiska grupper jobbat med länge och som nu kunde koordineras i en fråga där det råder relativt stort konsensus, nämligen att trakasserier är strukturella, att de är kopplade till kön och att de måste stoppas. Metoo visar vikten av att återanvända strategier vi kan och att inte ge upp frågor som vi arbetat länge med, men också hur viktigt det är att anpassa kampen till de nya möjligheter som dyker upp. I det här fallet sociala medier. Men framförallt visar rörelsen hur otroligt starka vi är när vi organiserar oss tillsammans.
